Aftonbladet – 23 november 1847, sida 1

goden och nyaste modet på thekoppar; mel näninde ej ett ord om sin brorsons bok. Fi ho-ti var stucken och inledde sjelf samtale .deruppå Jaha! sade filosofen torrt; jag har hört at! ni skrifvit en bok, som särdeles skall behaga damerna, och hyser ej något tvifvel att ni, di ert omdöme fått stadga sig, kommer att blifva grundligare. Men för att återvända till thekopparne — — — Fi-ho-ti blef nedslagen. Han hade för evigt förlorat sin lärde onkels tillgifvenhet; ty han ansågs nu för lärdare än onkeln sjelf. Framgångens vanliga plåga är att söka deri, att er egen familj gemenligen hatar er för densammas skull. Min onkel älskar mig ej mer,, tänkte han då han uppsteg i sin palankin. Det är en olycka., — Ack! det var följden af att ega elt ansedt namn. Fi-ho-tis bjerta var af naturen glädtigt och välviljande och, ehuru begäret efter nöjen hade svalnat, hyste han ännu åtrån efter vänskap. Han samlade ännu en gång omkring Sig sin ungdoms sällskapsbröder, i den förmodan att de åtminstone skulle glädas att finna sin vän ej ovärdig deras tillgifvenhet. Han emottog dem med öppna armar, — de besvarade hans helsning med skygghet och låtsad sympati. Deras samtal flöt: ej mera ledigt; de fruktade att vara ulltför meddelsamma inför en så utmärkt man. De insågo att de ej längre voro tillsammans ned en jemlike, som de likväl ej ville erkänna! ör en öfverman. Fi-ho-ti märkte med obe-: kriflig sorg, att en mur upprest sig mellan onom och hans sällskapare från fordna tiden. . Jeras sträfvanden, deras känslor voro ej längte: lesamma. De voro ej stolta öfver hans framång, — de voro afundsjuka. Hans ungdoms-; fänner voro hans mannaålders afundsreän. nAfven detta är en olycka, sade HFi-ho-ti!s ill sig sjelf då han om qgvällen kastade sig på!q in bädd. — Högst troligt. — Det var följden! f att ega elt ansedt namn! : G Men om jag förlorat de gamla vännerna,s ill jag söka fvinna nya,, tänkte vår lärde.!l Män som hff samma mål böra äfven hefra!a