Aftonbladet – 22 november 1847, sida 3

TEMA 965 MA PERpe eeRtefteseve SM VIS VTP FERTICE juo, äro i strid mot christendomens idt, samt ytterligare, att alla på börd grundade sambhällsrättigheter, till och med en ärftlig konungamakt, äro i strid mot densamma. (Jag har på detta ställe, så! väl som öfver hufvud i hela boken, sökt utveckla lenna id i dess rena allmänlighet, utan att inlåta mig i frågan om dess tillämpning i något visst tidsmoment, eller ingå i dagens speciella frågor.) Men uti denna vackra argusiska konst, att taga tillmälen ar luften, och sedermera draga af dem förklenande konklusioner, har C—n i hela sin recension visat sig vara en mästare. 5:0 Nu till det sista väsendtliga inkastet, rörande strafftheorierna. Mot den af mig såsom den enda christliga framhållna förbättringsiheorien upprepar hr C—n härvid de gamla inkasten, 4:0 att straffet enligt denna theori borde bortfalla, så ofta den felandes ånger gjorde allt utifrån anbragt lidande för hans förbättring öfverflödigt; 2:o att det borde variera i oändlighet efter individernas olika hårdhet eller billighet. Men härvid är först att märka, att jag i Sedeläran ej uppå ett, utan på ganska många ställen sökt framhålla skillnaden mellan rättsoch sedelag, samt dervid sökt visa, att änskönt den förra bör, så vidt möjligt är, närma sig och vara ett uttryck af den sednare, de dock aldrig kunna fullkomligt sammanfalla. Från rättslagens ståndpunkt skärskådadt, kan straffet visserligen endast anses för en blott vedergällning, eller såsom en gärd mot den allmänna objektiva yttre rättsordning, mot hvilken man brutit. Men jemte detta bar jag sökt visa, det denna lag, som stadgar straff, så vidt ban hvijar på den christliga sedelagen, bör vara sådan, att genom straffet den straffades förbättring kan beredas, och möjligheten af hans förbättring alltid förutsättes, och att följaktligen inga straff, som indirekt förneka den bestraffades förbättringsmöjlighet, såsom dödsstraff och lifstidsfängelse, ur christlig synpunkt låta försvara sig. Men hvad de anförda inkasten vidkommer, så hvila dessa endast på en förvexling af rättsoch sedelagen. Det kan ej nekas. att ju ej, enligt sedelagen, allt straff bör bortfalla, så snart den felandes ånger gör allt utifrån anbragt lidande för hans förbättring öfverflödigt. Men just för att i dylika fall häfva rättslagens oböjlighet och hårdhet, har det christliga samhället också adopterat benådningsrätten, hvilken endast ur denna synpunkt skärskådad får sin sanna batydelse. Jag har, för att nu öfvergå till några allmänna betraktelser, sedan jag upptagit och besvarat de gjorda inkasten, vid genomläsandet af denna recension ej kunnat undgå att göra mig den frågan: Hvad är en recensions egentliga ide och ändamål? Jag skulle härpå vilja svara: Att göra lösaren bekant med det arbete, man företagit ätt recensera; att lägga i dagen den grundtanka och de principer, som genomgå det; visa den gång, som förf. följt för deras utveckling; genomgå och skärskåda deras riktighet; visa, i hvad mån förf. sjelf förblifvit dem trogen eller icke, samt slutligen, hvilken plats arbetet integer i förhållande till andra arbeten inom samma gren, samt dermed äfvenledes antyda, hvilket värde och bvilken betydelse det har för den allmänna odlingen, såvidt hon genom litterära verk kan befordras. Detta är en fordran, den jag för egen del gerna skulle vilja göra på hvarje recension, och framförallt på en recension af en man, som innehaft akademiskt lärarekall, öfver ett vetenskapligt arbete. Men intet spår till allt detta företer sig i den nära 44 täta sidor långa recensionen af E. 4. C—n. Om grundtanken och de principer, som genomgå det, cm arbetets förhållande till andra verk inom -Sedeläran m. m. är ingen fråga; hr C—n har i stället företagit att geromhäckla. det; att pådikta mig påståenden, dem jag ej haft, samt genom förvändning af enstaka, ur dess sammanhang ryckta yttranden, lägga mig andra, för arbetet sjelft främmande läror i munnen, samt sedan sätta sig till doms och docera. Han har på detta sätt påbördat arbetet lyten, dem det ej har och dem jag för ingen del kan medgifva det. Men förutsatt, att jag häruti hade orätt och hvarje anmärkning vore fullt riktig och behörig, så har hr C—n med detta recensionssätt gifvit ungefär lika begrepp om arbetet, som en botaniker skulle gifva om en växt, derigeom att han beskrefve dess missbildningar, men lemnade al!la växtens karakteristiska kännemärken derhän. Det kan visst synas djerft af en person, som hvarken aflagt vetenskapliga examina, ej heller innehaft något vetenskapligt kall, att härutinnan vara af en stridig tanke, heldst i fråga om en recension, som af en sådan vetenska;sman gom hr P. undfått videtur om öfverlägsen förmåga; men detta oaktadt kan jag icke undgå att hemställa, om detta sätt att recensera kan vara värdigt vetenskapsmannen. Ehuru ingen hallstämplad och privilegierad vetenskapsman, kan jag ej undgå att göra högre fordringar gällande på vetenskapen. Det här ifrågavarande arbetet är ensamt i sitt slag på vårt språk. Vi hafva åtskilliga compendier i Sedeläran, men intet som systematiskt sökt göra christendomens principer gällande. Jag skulle derföre vilja ense mitt arbete, om icke för annat, åtminstone för sällsynthetens skull af dylika arbeten på vårt språk, förtjent af en bättre lott, än den som genom denna recension vederfarits detsamma. Hvar tänkande menniska har alltid ett ändamål med det hon gör. Hon arbetar antingen i den christliga kärlekens allmänna, eller i den egna föroelens och fåfängans enskilda sjelfviska intressen. Vilja vi alltså äfven i denna recension spana ett ändamål och fråga: Hvad månde br C—n hafva åsyftat med producerandet af en slik recension? så måste jag tillstå, att jag, så vida svaret må hemtas ur hans eget opus, ej är i stånd att besvara frågan; och att gå in på sjelfva alsigternas område, så vidt de icke ovedersägligt uttala sig i ers handlingar, dertill är ingen berättigad. Men ville man se en ulf i fårakläder, som, under vänskapens och de allmänna lo:ordens larf, dock gjorde allt för att nedsätta en person och en sak, så vore onekligen denna recension den slugast anlagda man kan tänka sig. De, hvilka motarbeta de principer, dem min Sedelära vill göra gällande, skulle aldrig kunna finna något skickligare verktyg för sina planer, än berr C—n, sådan han framträdt i denna recension. Också har sjelfva hr P., som man ser, icke aktat för rof att af hans arbete göra bruk. Personligt vänskapligt umgänge förbjuder mig dock att hos honom antaga en sådan punica fides. Mycket kan skrifvas på slarfvets räkning, då han så kunnat motsäga sina omdömen i sin egen recension, såsom ofvan blifvit visadt. Dock, det är icke nu första gången -hr C—n beträdt kritikens fält. Han har på enahanda sätt och med enahanda skicklighet och förmåga uppträdt mot Hegel uti sin lilla skrift: Om rättigheten alt kriticera den Hegelska plhilosophien, 1845. Man unde, ville man vara elak,: vara böjd att anse br C—n som en sådan, som då naturen tyckes hafva förvägrat honom någon högre roll bland: skriftstäläre, åtminstone vill spela den af en Thersites, Också har han fått dugtigt med stryk. (Se bland annat Intelligensbladet JA 24 och 25 för 1845.) Jag, för min del, vill blott be, honom, att bättre genomläsa de arbeten, dem han företager sig att granska, eller. i annat fall från sina recensioner förskona åt