Aftonbladet – 22 november 1847, sida 3

men ingalunda på förhand bestämma det som bör göras i hvarje förekommande fall,, emedan olika förhållanden fordra olika tillämpning. Uti ett samhälle sådant som vårt, der kyrkan och staten utgöras af samma medlemmar, ser jag ej något hinder, hvarföre ej kyrkans lagstiftande och administrativa ärenden äfven må besörjas af statsmakterna, så vidt det förlikar sig med kyrkans väsende och väl. Men om i en framtid åter, den vi med intet fjerrglas ännu kunna skåda, andra förhållanden skulle inträda, så ser jag intet skäl, hvarföre just desamma, hvilka förstå att stifta lagar till statens båtnad, skulle vara ifrån förståndet, så snart de ombesörja kyrkans värf. Jag beder hr C—n icke oroa sig. Gör sig den religiösa frihetens princip en gång gällande i tänkesätt, så gör sig ofelbart också efterhand äfven den vishet gällande, hvilken förstår att tillämpa den till kyrkans väl, i enlighet med det som tidens förhållande kräfver. Men missbruk, vådliga missbruk kunna ske, skall man invända. Sannt! Men tungan och handen hafva äfven blifvit missbrukade och missbrukas ännu dagligen. — Men härmed nog sagdt om kyrkans förhållande till staten. C) Vidkommande härnäst hr C—ns inkast mot vår framställning af kyrkan i och för sig, så finna vi den knappt förtjena ett svar. Hvar och en,som uppmärksamt genomläser 56, 57 och 58 SS, skall strax inse, att hvad br C—n vid dem behagat yttra, ej går emot, utan bredvid dem. Jag tror mig sjelf lika fjerran både från indifferentism och intolerans. Rättigheten åt en hvar att såsom sanning kämpa (kämpa såsom för sanning?) för hvad han anser sannt vara och förklara såsom villfarelse hvad så för honom synes har hela boken igenom, ja, uti hela mitt offentliga lif blifvit förfäktad och hvartill br C—ns föreläsning i detta hänseende skall båta, förstår jag icke. Men medan man kämpar för hvad man anser vara sannt och förkastar såsom villfarelse hvad man icke kan anse för annat, har jag derjemte trott, att man af själ och hjerta kan tillhöra just samma kyrkosamfund, mot hvilket man i sådant hänseende vänder sig, och hvars tillväxt i christlig odling man dymedelst söker befordra, på samma sätt som man kan tillhöra en stat, hvars styrelsegrundsatser och författning man är långt ifrån att till alla delar gilla; och att på samma sätt med hänsigt till andra religionssamfund, man kan hos dem akta sanningen och ett christligt sinne, utan att med mindre ifver bekämpa dess förvillelser. Just detta bar jag trott tillböra ett sannt christligt tänkesätt, eller den christna kyrkan uti dess rätta exhet och allmänlighet. Den otördragsamma ifver, som ser uti den minsta afvikelse en fiendskap mot sanningen sjelf, och för den minsta skiljaktighet i lärobegrepp strax är färdig att slita det kyrkliga föreningsbandet, har deremot jag betecknat och förkastat som: sekterism, och måste fortfara att så göra. Lika litet träffande är ock br C—ns anmärkning rörande min så kallade karakteristik af kaltholicismenn, (skall vara papismen). Att en tvångsmakt och yttre auktoritet äfven allt hitintills funnits inom den protestantiska kyrkan, kan naturligtvis icke vara mig obekant. Också har jag sagt i min Sedelära (sid. 42): Om vi här hafva-skildrat den kyrkas karakter, som i egentligaste mening -har namn af papistisk (den Romersk-katholska), så vilja vi dock icke till denna ensam inskränka denna karakter. Fastmer har hvarje kyrka, som sätter en yttre myndighet i stället för andans inre, åfven del i densamma, änpskönt hon bär namn af protestantisk. Uppenbarligen har jag så väl med motsatsen mellan allmänlighet, (katholicism) och sekterism, som med den mellan papism och prolestantism, blott velat framhålla den christna sanningens principer i hela deras skärpa, utan hänsyn dertill, huruvida dessa redan gjort sig fullt gällande inom de historiskt för handen varande kyrkosamfunden. — Lika opåkallade, ja advokatoriska förekomma mig äfven hr C—2ns anmärkningar rörande infallibiliteten. Man bar åtminstone hitintills allmänt medgifvit, att en förkastlig infallibilitet gifves, som står i strid mot allt lif och all utveckling. D) Vi följa br C—n nu till den fjerde och sista afdelningen, eller till hans inkast mot läran om staten i och för sig. Jag vill, för öfversigtens klarbet skull, här numerera och med siffror utmärka de särskilda anmärkningarna. 4:0 Hr C—n anmärker först som en motsägelse, att jag å ena sidan bekämpar lagen mot majestätsbrott, men å den andra sidan medgifver, det åtal mot förnärmelse mot tjenstemän samt emot obevisvisliga beskyllningar mot enskild person må ega rum. Förhållandet är, att jag sökt uppdraga bestämda råmärken möellan den judiciella makt, som åf sambället i laga form utöfvas, och den andliga, som utöfvas af allmänna omdömet och det fria ordet. Uppmaningar till uppror, förnärmelse mot tjensteman under hans omedelbara tjensteutöfning, beskyllningar, som röra ett bestämdt factum, stå i ett så omedelbart och nära samband med sjelfva den handgripliga handlingen, att de; med denna, höra under den juridiska maktens domvärjo; men härmed har; såsom jag påstått, den juridiska domsrättigheten sin gräns. Omdömen om person och hans, handlingar, de vore icke smädliga eller smädliga, rättvisa eller orättvisa, så höra de i hvilketdera fallet som helst blott och bart under den andliga makten, och böra såsom klandervärda af denna, men också! blott utaf denna, upptagas och beifras... Från denna allmänna lag bar jag ej sett någon grund att ens undantaga konungen. Om allmänna aktningen och kärleken, allmänna andan och vettet ej mäkta freda hans person mot kränkande omdömen, så skulle den mest drakoniska lagstiftniog säkert ännu långt mindre förmå det. Så hänger det tillhopa med denna motsägelse. 9:0 Vidare vill hr C—2? häruti finna. en motsägelse, att jag uti den ena S påstår, att; makten uti den christliga staten tillhör folket, men i den nästföljande talar om statsmaktens fördelning uti stländermakt, domar emakt och rTegeringsmakt, och säger sig härvid icke förstå min mening. Denna borde : dock, helst för en man med filosofisk bildning, ej vara tvetydig. Jag :skulle tvärtemot. vilja föreställa mig denna mening så allmänt känd cch medgifven, att den nu. mera kan anses böra till statsvetenskapens ABC. Att konupgamakten ej mindre än ständermakten, ehuru hvardera på sitt särskilda sätt, är en representant af hela folkets gemensamma, är, som jag föreställer mig, en allmänt både förstådd och medgifven sak. Men sambhällsläran är ännu pligtig att upptaga detta hegrepp i motsats os a 0 w emot ett annat föreställningssätt, som ser uti regenten ej förste medborgaren, utan en af Gud omedelbarligen till folkets beherrskare och bufvud förordnad personlighet. Jag tror följaktligen samhällsläran, såsom hon ock gör, med fullt skäl kunna tala om och göra gällande begreppet om en hela folkets gemensamma makt, ehuru denna mokt i sin abstrakthet ej kan konkret förverkliga sig under andra former, än såsom slärder-, domarcoch regeringsmakt. Att närmare inlåta mig i det långa kannstöperi, som rec. härmed förknippsr, är lika motbjudande som öfverflödigt. Jag lärer också hos mina läsare öfverhufvud ej böra förutsätta en sådan slösinthet, som hos min lärda vän C—n, 3:0 En ytterligare motsägelse ville han finna deree —S2 OM rr rr re