Aftonbladet – 22 november 1847, sida 1

-I gen kan förklara hvsd de vilja betyda, tilläm-Ipade på en del politiska förhållanden. E:ler hvad vill det t. ex säga, att utveck!ingen skulle -Iske inifrån, i frågor om försvarsverket eller i -Itullväsendet, eller om prygelstraffets afskaffande, Jelter äfven i representationen? Bjerta föränIdringar hafva ej hos oss blifvit varaktigan, meInar talaren; men vi hafve ju hitills icke haft andra förändringar än från ståndssplit till envälde, och från envälde till stindsspiit tilbaka, Joch deraf synes att ståndsförfattningen åtm nIstone ej utgjort något bålverk för ugnet och Ifriheten. Norge deremot, der en ganska bjert förändring gjordes 4814 — vi anhålle om urJsäkt, att vi alltid framkomma med detta förargliga exempel — har mått mycket bra deraf, och man hör eå att norrmännen äro mi:sbelåtne med eller ämna öfvergifva sin författning. — Guds beskyddande hand har hvilat öfver fosterjorden, så att den aldrig blifvit underkufI vad; det är sann!, men vi hafve dock på de Isista hundradefyratio åren blifvit bra kringskurne, så att det kan vara bäst att ej göra för mycket af den vyttre äran, i detta hänseende åtminstone. — Nekadt större jordens förmå,n-r;, menar tararen slutligen,) är Sverge förnämligast ämnadt till andens högre yrkeny. Detta är åter en fras, som är ingent:ng annat än en väderbubbla, då Sverge ligger e:ter näIstan alla andra länder just i dessa högre yrken. Måhända skulle likväl -br erkebiskopens lönskan kunna realiseras, om alla svenskar giorIdes till adelsmän eiler prester, hvi:ka båda stånd ju represestera de högre yrkena. Sjelfva talet följer: Högvördiga Stånd! Med Bön och Sång hafva vi öfver vårt riksdagsarbete anropat Guds välsignelse. Utan den är ock arbetet fruktlöst; ty om Herren icke bygger huset, så arbita de fåfängt, som derpå bygga, och om Herren icke försvarar staten, såsom staden, så vakta väktarena fäfängt. Behofvet af den gudomliga hjelpen kännes ock så mycket större med de ökade svårigheterna hos Riksdagsmannens värf. Det har nemligen de sednare riksdagarne blifvit sed att uppröra samhället från grunden, likasom ingen dess del hade rättighet till bestånd, men att allt måste ombyggas. I motsats till Österlänningens stillastående är Westerlänningen för mycket rörlig. Man beskyllde redan längesedan Svensken särskildt, att mindre iakttaga ordning än ordna och omordna. Om så är, blifver faran så mycket större, som oron fått fart af tidslynnet. Man lefver nu så fort, att man glömmer det förlidna, och synes vänta allt af den ombytliga stunden. År det aningen af ett nytt tidsskick, till hvilket detta är blott en öfvergångsbildning, eller är det den sjukes otålighet att städse ombyta låge? Lika olycksbådande, som det sistnämnda tillståndet, vore det, då samhället utan framskridande hölls förlamadt. Samhiktet är en organism, som måste fortvexa för att lefva. Men utvecklingen bör ske inifrån, såsom i naturen, der intet språng eger rum, och de starka träden hafva djupa rötter. Parasiten åter är lika löslig som mossan. Vid samhällsförändringar fordras således följdriktighet, sammanhang med det bepröfvade och af erfarenheten häfdade, öfverensstämmelse med folkets seder och minnen. I annat fall är det Envåldsherren, som slutligen gör sig till godo revolutionen, Europas lifligaste folk bevittnade det i seklets början; eller komma tygellösa friskaror, eller soldade trupper, för att påtruga ett öfvermårt af frihet, och blifva statshvälfningarne så täta som månskiftena, hvarom dagens händelser förtälja i den europeiska frihetens hemland. Men icke blott andra folks öden, våra egna böra lära oss betänksamhet och försigtighet. Bjerta förändringar hafva hos oss icke blifvit varektiga, och den sista regementsförändringen har haft sitt bestånd af sin måtta. Ena omhvälfning af representationen, så att icke spår lemnades af den förra, vore dock lika mycket revolution, som styrelsesättets förändring, skedde ock ingendera med våld, likväl med aftvungen eftergift. : Utan farhåga för vårt älskade fåderneslands framtid, lemna vi dock gerna dessa betraktelser för gladare och löftesrikare. Guds beskyddande nåd har hvilat öfver fosterjorden, så att den aldrig varit underkufvad. Till den Allsmäktige och Nådefulle hoppas vi ock, att han bevarar oss för yttre och inre våld. Vi ege en Konung med ärfd och förvärfvad rättighet till vår kärlek, med vilja och förmåga att bereda vår välfärd. Han gånge framför oss till förkofran, och Gud främst! Folklynnet, om ock rörligt på ytan, är dock lugnt i djupet. Varnade för öfverdåd och äfventyrliga företag, skola vi framgå i bildning och förvärf, tillegna oss tidens företräden, men akta oss för dess olater. Nekadt större jordens förmåner, är Sverige förnämligast ämnadt till andens högre yrken. Det har haft en ungdom af yttre ära; det sökte den mogna ålderns större af visdom. Och vi, mine Bröder! hafva den ädla bestämmelsen, att dertill verka. I vårt kall, sanningens tolkar, hafve vi icke ombytts då vi hitträdde. De stilla i landena, vetenskapens väktare, tjenare, lydige ordningens Gud, skole vi bemöda oss att med våra rådslag afvända förhastande, stadga det nyttiga, främja Konungens och folkets välgörande afsigter. Måhända blifver dock icke berömmet vår lott, och behöfva vi icke tillstoppa örat för smickrets sirönröster, hvilka också icke anstå allvaret; kanske undgå vi icke ens ropen af klandrets Eumenider. Jemnmodet är dock lika fast som ädelt, då det är sedernas Nil conseire sibi, nulla pallescere cu!pa. Det bör och kan vara Presteståndets, som icke har någon enskild förmån att förfåkta. Sorgfälligheten om de allmänna ärenderna bör vara gemensam för alla; vården om lifvets högsta angelägenhet är icke likgiltig för någon. Vore kyrkan tryggad och icke blottstäld för äfventyr, gerna uteblefve flere från riksmötet. Till lugnare, bugneligare verksamhet hade vi då tid och medel besparade. Riksförsamlingen — bekännelsen är sjelfkänslans, icke högmo-. dets — kom dock att sakna ett betydligt element af bildning och af nära bekantskap med folkets angelägenheter och önskningar. Den nu icke alltid gifna rättvisa skulle ske oss inom kort tid, troligen med ånger. Statens ärender upptaga väl till största delen tid Ch uppmärksamhet vid Riksdagen. Men mellanstunderna böra vi använda till kyrkans föremål. Clerus Comitialis är ännu hos oss den enda form för kyrkomöte. Aldrig har ock kyrkans ställning fordrat allvarligare betraktelse och visare vård. Hon anfalles utiffån af ett mångformigt ondt, och tidens oro vill göra henne, mot hennes bestämmelse, till et( bäfvande rike. Men de för henne yvälvillige iro icke heller ensa, utan flere äcia sig emellan vt erligheterna af slapp eftergift eller sträf formalism. Den som vill vara verldens vän, blifver dock Guds vän ; icke heller består Guds rike i yttre stadgars