RIZSDAGEN. — I dag har ingenting annat än de vanliga helsningarna mellan Stånden passerat på riksdagen. Adelns deputation anfördes af öfverkammarherren grefve Nils Gyllenstolpe, Presteståndets af biskop Butscb, Borgareståndets af borgmästaren Eklund och Bondeståndets af hr Strindlund. Om de vid tillfället vexlade talen och svaren är i öfrigt intet att anmärka. — Landimarskalkens och erkebiskopens tal. Af dessa båda tal meddela vi bär nedan hr erkebiskopens in extenso, och af landtmarskalkens ett litet stycke, det som egentligen k:n hafva någon politisk syftning, ehuru obetydlig. Hr erkebiskopens tal äro alltid kuriositeter; för öfrigt kan man måhända om det närvarande icke nyttja ett mera betecknande uttryck, än det som talaren deri begagnat om sig sjelf: svagt, men alltid sträfsamtr. Mina tänkesätt äro kändan — — på dem skall men icke heller nu misstaga sig. De aftagande krefterna bedja om — — den broderliga handens ledning (förmodligen af vice talmannen, biskopen i Linköping) och vid allt somkan vara brist