Aftonbladet – 20 november 1847, sida 1

SCHWEIZISKA EDSFÖRBUNDSDAGENS MANIFEST TILL SCHWEIZISKA FOLKEN. Trogne, käre Edsförbundae! Efter fl:re fruktlösa försök att på fredlig och öfvertygelsens väg, till deras pligt och till lydno mot förbundet och dettas högsta myndighet, återföra de kantoner, som brutit förbunde!, nödgas landtdagen anordna Edsförbundets beväpning. — Den bar i dagens sammanträde beslutit, att med vapenmakt bryta rebelliska förbundsmedlemmars väpnade motstånd. Gifvande eder, trogne, käre edsförbundne, underrättelse om detta vigtiga beslut, vill det möta eder med den öppenhet och sanning, som dess ställning kräfver, med det allvar, den betydelsefulla tiden bjuder och vill i korta dr.g för eder teckna fädernesI-ndets läge och rättfärdiga de åtgärder, bvilka den varit tvungen att tillgripa, för att återställa den lagliga ordningen. — Fö buudsdagen ser sig med så mycket större skäl föranledd till en offentlig förslaring, som sändebuden från de sju Separatförbundets kantoner, för sitt utträde ur Förbundsförsarmalingen, framlate ett manifest, hvaruti de icke drogo i betänkande att gilva flertalet bland ständerae, det vill säga förbundets gemensamma styrelse den tunga ansvarigheten för ett krig. Separatförbundet; hvaremot Edsförbundet nu uppträder, leder otvifvelsktigt sitt ursprung från året 4843, om det än uti sin närvarande form måhända tillhör en sednare : tid. — Då hade nämligen landtdagen på ett förmedlande sätt förbundsenligt afgjort Aargauiska klosterfrågan. Största delen af Schwsiz helsade med glädje den dag, hvilken syntes ända de flesåriga passionerade stridigheterna. Ick2 ens den aflägsnaste företeelse, som kunde oroa de sju kantonern2, l!örekom. Likväl ägde då den bekanta konferens n i Luzern rum, hvilken grundlade Separatiörbundet, och hvarvid man på allvar öfverlade om den högförrädiska planen att dela Schweiz; likväl beslöt Luzerns stora råd redan i Okiober 4843 utomordentliga krigiska rustningar; likaså höllo härefter de sju kantonerna här och der sina sammankomster och serskiida landtidrgar. Snart blef. planen bekant att inkalla Jesuiterorden i Luzerr. Ett skrik af ovilja. och harm genJjudade från nästan alla delar af fäderneslandet, och en ny brandfackla var bärmed inkastad uti Edsförbundet. Väl ville Ständerpluraliteten på I:ndtdagen år 1844 icke behandla frågan, emcdan någon fara för det inre lugnet och ordningen icke syntes nog åtor, för att göra saken till en fråga för hela förbundet. Förgäfves voro 1å många deputerades allvarliga varningar, förifves vände de sig med de vinskapligas!e oc onträgnaste böner till Luzern, förgäfves skedde desamma medelst en serskild beskickning frin Zäörich. Alla vänskapliga uppmaningar från E4dsförbundet till trots och oansedt den oerhörda uppståndelse, saken öfverallt skulle uppväcka, blöt Luzern att återkalla Jesuiterne. Oviljan hos en del af folket uppirädde utilaglös form, och nu, följde det första friskarornes tåg. Utgången af detsamma är känd, liksom det all moderation förgätande sätt, hvarpå de Luzernska. domstolarne förforo mot deltagarne och de för delaktighet misstänkte. Hundraden måste öfvergifva hemmets härd och hos andra kantoner söka skydd och hjelp. Sålunda skulle oron, serdeles uti grannkantonerne,. stegras på oerhördt sätt, och den imedlertid i Februari 4843 församlade landtdagen kunde det icie lyckas att uppställa en nog stark dam emot den uppsvällande strömmen, emedan ej en nog stor pluralitet uppträdde för att lemna den upprörda befolkningen någon trygghet i afseende på de. många. olyckligas öde. .Så utbröt det andra friskaroraes: tåg, och Edsförbundet måste med väpnad hand träda emellan, för att afvända vidare störande af landets frid och återställa lugn och ordning. Landtdägen ogillade ovilkorligen friskarornes infall och utfirdade de beslut, hvilka Separatförbundskantonerne begärde, såsom garanti. emot förnyade anfall. Fastänl riskarornes öde, allmänna: meningen-och nästan: ERE