Aftonbladet – 19 november 1847, sida 2

Sainte Luce: De vilja se och höra Fabian. Pauline (glad): Han har igenkänt mig! (Sainte Luce springer glad fram till Fabian, som vid hans annalkande drer sig tillbaka.) Fabian (som igenkänner Ssinte Luc): Alltid denne man med benne — Pauline (ull Aurelia): Han skall röttfärdiga mig. Aurelia: Hvad säger du? Fabian (blir varse markisinnans porträtt): Ab! markisinnan! markisinzan! (Hans förstånd törvillas på nytt. Sainte Luce kommer förskräckt tillbaka.) Sainte Luce (ill Pauline, som gålt uppåt fonder): Pauline! ni störtar er i förderfvet! Pauline: Ack! nu har j:g ingenting mer att frukta. (Till Andre, som inkommer ifrån dörren till venster, åtföljd af folket) Andre, Andrål han har känt igen mig. (Fiera af folket synes på balkongen i galleriet.) Andre (till sin bror och till folkei): Du ser, min bror, j sen alla, att j:g icke bedragit er! Fabian (förvirrad): Hvad vilja dessa menniskor? Andre (till Fabian): Tala, Fabian, säg dem, att fröken de la Reynerie var okunnig om er fångenskap på Bastiljen! Fabian (dystert): På Bastiljen! (Rörelse bland folket.) Andre: Säg dem då att hon är din hustru! Fabian (till porträttet): Nej, nej, ni skulle döda henne, markisinna! (Högt och med styrka) Denna qvinna har ljugit! jag är icke hennes man! (Sorl af ovilja bland folket.) Pauline: O min Gud! Fabian: Värdig medlem af sitt stånd; har hon blygts för sin kärlek. Pauline (ull Fabian): Du vill då döda miz! Fabian (sakta): Jag räddar dig! (Han pekar på porträttet) Din mor! din mor! Pauline (med smärta): Ah! hans förskräckliga yrsel har återkommit! Pierre (uppbragt): Ni hör det! han anklsgar henne sjelf. Till Nantes med aristokraten! Alla: Ja, till Nantes! till Nantes! Andr (söker att hålla dem tillbaka): Min bror!