Aftonbladet – 19 november 1847, sida 2

— VN ombytt fängelse. Då tog jag honom med mig, och delade med honom mitt knappa bröd. Pauline (till Andre, hvars hand hon fattar): Du har gjort detta, du! Ack! välsignelse öfver dig! Om jag änou är rik, tillhör dig allt hvad jag äger! Om jag får lefva, skall du bli vår vän, vår bror; om jag skall dö, skall min sista bön på schavotten bli för honom och dig! (Hon vänder om till Fabian.) Andre: Hvad säger hon? Fabian var då — Sainte Luce: Hennes man. Andre: Hennes man! Aurelia: Medan Fabian var på Bastiljen, var äfven hon fånge, förkastad liksom han. Du har störtat henne i förderfvet. Andre: Ni bedrar mig väl icke? Nej, lögnen her icke detta uttryck! Min herre! när ni vill skola vi resa. MN Aurelia (till Sainte Luce): Andtligen! Briquet (vid fönstret): Det är för sent. De haiva redan sönderbrutit gallerporten till parken! Andre (springer till fönstret): Lugnen er; — fin bror är med der. (Till Aurelia) Kom med mig, ers nåd; ni är älskad och vördad af alla menriskor här; man skall lyssna till er, och ni skall bjelpa mig att godtgöra det onda jag åstadkommit. Aurelia: Kom, min bror! (De gå ut till venIster vid andra kulissen.) I SJUNDE SCENEN. PAULINE. FABIAN (sittande orörlig på hvilsängen). I Pauline: Beständigt samma orörlighet! beI ständigt känslolös och stum! Min Gud! skola då icke mina tårar och min röst nå hans hjerta? (Hon faller på knä framför honom.) I Fabian (betraktar henne): Stackars Lia! du gråter, du lider! Pauline; Du kommer ihåg Lia; du kan då icke .bafva glömt Pauline! I Fabian: Pauline! ja — Sainte Luces trolofvade! (Klockan slår tre. Han stiger upp.) I Klockan slår tre! Hon väntar mig! Pauline Hvart går du?) Fabian: Till palm-alleen! jag vill inte lida