Aftonbladet – 19 november 1847, sida 1

Sainte Luce: Hvar är han? Andre: Han sitter der nere, under de stor: vagnslidren. Sainte Luce: Jag lemnar dig den med di bror öfverenskomna summan. Andre: Jag står till er tjenst, herre. Sainte Luce: Så följ mig då! (De gå genon dörrn till venster vid första kulissen.) FEMTE SCENEN. Fabian (kommer häftigt in. Så snart Saint Luce och Andrå bafva gått ut till venster, blir man varse Fabian i galleriet till höger; han ser sig omkring åt alla sidor): Andre! Andre! fladen stiger, ni måste resa! Floden stiger beständigt. (Han tror sig omgifven af vågorna): O! rädda henne, herre, Roger, rädda henne, lemna mig allena, jag bör dö ensam. (Han går och sätter sig till venster, nedtyngd af smärta. Eiter en stund tyckas nya ideer hafva uppstått hos honom): Abbe Landry (Han ser på sin hand, kommer långsamt fram på scenen, der han faller på knä): Han skall älska dig, den stackars mulatten, men som sjömannen älskar den heliga jungfrun. (Han tror sig se markisinnan. Med dyster röst): O, markisinna, markisiona! (bedjande): förbanna icke, förbanna icke — jag reser, jag reser. (Han släpar sig på knän2 och framsträcker armarne): Se här, här äro min: armar — en håla — Bastiljen — (Han faller helt. och hållet ned. Med smärta): Ack! Bastiljen! (Tystnad. Han uppreser hufvudet hastigt och lyssnar): Kanonen! (Han stiser helt och hållet upp och säger med styrka): Fri! (Han för händerna till sitt hufvud, säger med nedslagenhet): Fri! (Han knäpper igen sin tröja): Jag darrar, jag fryser. (Varsnar spiseln; med glädje): Ah! eld, eld. (Han går och sätter ;ig vid spiseln.) SJETTE SCENEN. FABIAN, SAINTE LUCE, AURELIA, ANDRE, PAULINE; SEDAN BRIQUET. Sainte Luce (till Andre. De komma in genom dörrn vid första kulissen till venster): Allt ir nu öfverenskommet, jag. går att hemta fruniimmerna. (Han går in till höger vid andra kulissen.) Andre: Och jag att hemta min kamrat. (Han imnar sig ut i galleriet, men blir varse Fabian, om värmer sig.) Men, se der är min stackars än; han sitter och värmer sig. (Till Fabian ned mildhet): Vi skola gå ombord nu. Men Vör ni mig då inte? Min Gud, min Gud! — kulle han icke mer känna igen mig. Det är ag, Andre. Aurelia (som synes med Pauline): Mod, Pauine, mod!