Aftonbladet – 18 november 1847, sida 2

Andre (pekar på hälien): Ah! den här hällen sår an att lyfta upp, låt oss försöka. Alla: Låt oss försöka. (De börja att bända ipp den, somliga med sablar, andra med yxor.) Andre: Ja, han ger vika (Stenen är upplyfad.) Ser ni nu. Soldaten: Och du påstår att här skall vara n lefvande? Andre: Här är en man, som frälsat min mor! Han störtar sig utför trappan, åtföljd af soldaten och flere andra, af hvilka en bär en fackla.) Sainte Luce (slädd, till Briquet): Ack! mina handskar, min hatt. (Briquet lemnar honom dem.) Min värja. Ahl! det var sannt jag har ingen. Jag skyndar till Versailles. (Han går.) Briquet (följer honom): Och jag — till Coursli Reine. (De stiga uppför trappan; Briquet ropar: Lefve folket! lefve folket! I detsamma öppnas dörren till fängelsebålan. Andr störtar in, åtföljd af soldaten och de öfriga. Vid skenet af facklan går Andr bakom pelaren och upplyfter Fabian, som ännu är afdomnad.) NIONDE SCENEN. ANDRE, FOLKET, FABIAN (i början vanir äktig.) Andre (stöder honom): Fabian! Fabian! det är jag, Andre — Fabian (ser på honom och återfår sansningen): Andre! du, fånge, som jag! — Åndre: Som ni, Fabian! Men ni kan gå härifrån! hör ni? Fabian (glad): Gå härifrån? jag! (Han stiger upp, går att störta ut, hejdar sig hastigt och kommer tillbaka till Andre i djup smärta.) Olycklige! men om de gjort mig fri, så är Pauline död! icke så? . — Andre: Men nej, det är hon icke. Fabian (med styrka): Hon lefver! och jag är fri — Alla: Ja, fris (Fabian, hastar till trappan; men hejdar sig tvärt, ser på Andre och de, som omgifva honom, ger upp ett gapskratt, som förskräcker alla; slutligen svika honom krafterna, han faller baklänges i Andres och soldatens armar.) (Slwt på Sjette akten.) Å