Aftonbladet – 18 november 1847, sida 2

mästaren Wetterberg. Åmål: borgmästaren Ohman. Österlund: handlanden Burman. Waxholm: rådman Windrufva. Tillsammans 62 ledamöter. — Herr öfverste-löjtnanten Ha zelii tal på Krigsvetenskapsakademiens högtidsdag, hvilket till större delen finnes infördt i Tiden, innehåller några intressanta underrättelser, rörande armåeens uniformer m. m. Vi reproducera af denna anledning ett utdrag af detta tal. Men det är äfven märkvärdigt i ett annat afseende, nemligen för den stränga medfart, som hr Hazelius tilldelat alla de irrläriga, som möjligen våga hysa den tankan, att det skulle gå an att i fredstid något reducera den stående armåeens numerär. Att hr öfverstelöjtnanten är en varm vän af stående armeer företrädesvis och en fiende till miliser, det är redan förut kändt af hans famösa artikel i Dagligt Allehanda sistl. vår, och att den öfverlägsenhet, hvarmed han förklarat endast inbilskheten och okunnigheten kunna hysa en motsatt öfvertygelse, icke hehöfde möta någon motsägelse bland åbörarne vid tillfället är klart, och äfven sannolkt, att hans yttranden icke föllo i någon otacksam Jordmån, men måhända hade det icke skadat alt stämma instiumentet en balf ton högre, när man sjelf råkat hugga yxan i sten så illa, som det skedde i den ofvannämnde framställningen angående den amerikanska milisen. Det ifrågavarande utdraget följer: Krigs-vetenskapsakademien, som förlidet år firade minnet af 50 års tillvarelse, ser i dag åter ett år försjunka i det förflutna. Hon ser det med saknad öfver stora förluster, med tacksamhet för den ära, som ännu står lefvande i hennes krets. För hvarje år undanfaila några af dem, hvilka i Finlands skogar kämpat i blodiga träffningar, vid broar, bergskrefvor och småsjöar — eller, på Tysklands fält, sett det stora kriget i dess böljande härmassor. Snart ligger all erfarenhet från krigets dagar hos oss jordad. Ett tredjedels århundrades fredslugn har bäddat dess graf. Så mycket vigtigare är då, att de med dyrbart blod köpta lärdomar, som denmna erfarenhet uttalar, icke måtte försvinna — att de fallnes svärd icke måtte följa deras stoft, utan lösas derifrån, förr än den förgångna tiden erhåHer sin mull; så att arfvingarre af dess ära, de unga härarne och de nye härförarne, måtte åtminstone ega ett pröfvadt vapen i den opröfvade handen. Att bidraga härtill har varit och är föremålet för denna akademies anspråkslösa verksamhet. Kunna icke hennes skrifter hafva anspråk på att samla alla krigserfarenheters dyrbara lärdomar, så är likväl odlandet af denna lärdom den ledande tanken i hennes arbeten, och samtelige hennes medlemmars kallelse är att, under fredens lugn, vårda och vidmaktHålta dessa lärors anseende och kraft, samt skydda dem mot mäktiga motståndare; met liknöjdheten,. som Iefver för ögonblieket, och som dagligen söker lösa problemet att, med minsta möjliga möda, vinna största möjliga fördel; — mot inbilskheten, som tror sig vara praktisk, emedan den är okunnig, tilltror sig aut i farans stund endast få goda infall, samt tror, att ingifvelsens blixt företrädesvis nedslår i tomma hufvuden; — mot skolmästeriet, vid skrifbordet och på fältet, som tror, att allt kan underkastas reglor, att i fält icke finnas andra figurer, än räta linier och rectanglar, att segren kan uträknas genom regula de tri, och att trupper, att bataljoner, sqvadroner och batterier kunna flyttas, efter betänksamma drag, som brickor i: spel; mot föreställningarne om krigens snara försvinnande, som vilja insöfva folken med drömmar om en evig fred, under det lägereldarne brinna på Kaukasus, på Atlas, på Cordilleerna, och i detta ögonblick äro nära att tändas i republikernas sköte vid Alperna; — mot afväpningstankarna, som tro, att samhället kan vara tryggadt, utan en öfvad och till strid rustad krigsmakt, att frihet och välstånd äro sina egna värn, säkrare än härar, fästningar och flottor, samt att, om de behöfvas, så uppstå, i farans. stund, väpnade män ur jorden, så strömma alla med förtjusning till fanorna, och då tror man, att fosterlandskänsla, mod och försakelse finnas säkrast hos dem, som icke gjort fäderneslandets. försvar till sin lefnads kallelse. Riksmarkegångspriset å soldat-munderingen, hvilket bestämmer rothållarnes beklädnadsbidrag, beräkpas nu, för den nya im underingen, af kask och vapenrock, i stället för tschskot, jacka och skärp. Ofrige persedlar äro. oförändrade. Detta beklädnadsbidrag är i år lägre, än det någonsin varit tillförene, eller sedan 1849, då beklädnadssättet infördes — och. detta oaktadt nuvarande beklädnad, så väl till materialiernas godhet, som till persedlarnes ändamåls-enlighet, är förmånligare än förr. Detta är förhållandet vid: rothålls-regementerne.. Afven vid de öfriga trupperna. är förhållandet nära enahanda. Priset på gamla och nya uniformen, be-väknadt persedel mot persedel, utfaller olika, men öfverallt till fördel för den nya, och detta stundom till: 30, ja någon gång till 50: procent af de gamla persedlarnes värden. Orsaken. till olikheten, vid olika regementen, har naturligtvis varit den, att, vid somliga regementen, materialiernas så väl värde som åt-gång, äfvensom prydnaderna, varit kostsammare, än vid mängden af regementen. MHädanefter deremot blir skilnaden mellan regementernas uniformer egentligen några föga kostsamma snören på krage och uppslag, samt prydnader å hufvudbonaden. Ölvergången från gamla till nya beklädnaden. sker endast efterhand, i mån af de gamla persedlarnas förslitning, och förorsakar således ingen ökad kostnad. Att den nya beklädnaden, kask och vapenrock, begynner att blifva allt mera antagen af den ena utländska armåen efter den andra, är allmänt beIkant, samt att den förtjenar detta, genom sin militäriska ändamålsenlighet och derjemte, i andra rummet, genom sitt mera militäriska utseende, derom kunna tankarne, inom den militäriska verlden, icke ivara delade. I Det är kändt, att då mötespassevolance-inrättninIgen, förut delvis införd, allmänneligen antogs 1812 loch 1843, så inrättades på samma gång passevolancemös RR RR RER RER —— m——E———m— Andre (pekar på hälien): Ah! den här hällen går an att Ivufta nn Jat acc försöka