Aftonbladet – 18 november 1847, sida 1

KORRESPONDENS-ARTIKEL. I Berlin den 3 November 1847. Jag har dröjt med mina bref, i tanka att få omtala någon väsentlig nyhet eller något verkligt framsteg i våra politiska reformer, men bvad jag denna gången kan berätta är till största delen af negatif beskaffenhet, och inskränker sig dertill att de förväntade ombytena inom vår minister ännu icke ägt rum, och väl, till det mesta, ej heller torde inträffa, då åsigterna väsendtligt förändrat sig efter Konungens återkomst ifrån sin resa genora österrikiska staterna och de vestra provinserna i hans eget rike. Valet af en ministerpresident möter i närvarande ögonblick förökade svårigheter, genom de politiska rörelserna i Schweiz och Italien, ty fastän det icke kan påtänkas att Preussen tilläfventyrs skulle intaga någon krigisk ställning. i följd deraf, så är konungen likväl för den orsakens skull mindre bågad än någonsin att pruta det ringaste på den oinskränkta ledningen af de offentliga angelägenheterna ulan undantag. I Preussen bar konungen hittills bestämt om politiken, och öfverhufvud gjort alit hvad som skolat ske i staten beroende af sin aldrahögsta vilja. Ludvig XIV:s bekanta D etat, cest moi!n äger derföre ännu sin betydese hos oss, ehuru vi ej förbise, att den oinskränkta makt, som: konungen de jure tillägnar sig här, begränsas de facto så väl genom nationens bildning, som genom monarkens välberäknade måtta och hans rättskänsla. Fredrik 1I:s ministrar voro icke annat än hans första skrifvare; hans ulrikes minister, den berömde grefve Herzberz, icke ens undantagen... Under Fredrik Wilhelm II ledde väl en vidskeppligt hycklande kamarilla den svage fursten, mena han förblef dock envåldsherrskaren, utan hvars omedelbara befallning ingenting i staten kunde ske. Så förhöll sig äfven under Fredrik Wilbelm HI:s långa styrelse, hvilken visserligen fördes i skilda riktningar af Hauchwitz, Stein och Hardenberg; men det var bloit för en tid, som monarken lit sin suveräna vilja foga sig efter den mäktige stat-kanslerns åsigter, äfven när bans egna afveko deriffån. Reaktionen uteblef icke länge, och Hardenberg afgick i rätt tid, för att icke sjelf nödgas erkänna att statsrodret hade balkat bonom ur händerna. Efter hans död blef ingen statskansler vidare utnämnd; konungen var glad att icke vidare störas i silt envälde. Ministrarne blefvo åter bioit afgifvare af betänkanden öfver den suveräna viljans beslut, och de oförändrade beslutens verkställare; och så fortfor det t:ll konungens frånfälle, och har derefter fortfarit på samma sätt, och fortfar så än. Konung:n beslutar allting sje:f: befailer hvad ministrarne skola verkställa: beviljar enskilda personer, som vända sig till honom, hvad han! fioner för godt: och regerar, år ut, år in, me. delst en: oerhörd mängd kabinettsbefallningar, som angå allt och sträcka sig till alla grenar af sta tsbestyret. Men anser i Preussen den maximen fastställd såsom Oskiljaktigt tillbehör för monarkismen, att konungen bör sjelf utöfva sin suveräna makt, sjelf styra och ställa öfverallt; och derföre finner man hans befallningar befatta sig med det minsta som det största, ja, sådana obetydliga småsaker, som i andra länder skötas af alldeles; underordnade tjenstemän. Mångstyrandet, som senomgår hela vårt statsskick och börjas med jess öfverhufvud, har ofta blifvit beklagadt såsom källan till de största bristfälligheter hvaraf preussiska riket lider. Men det finnes här nu en gång, och vid detta förhållande är en premierminister knappast tänkbar. Österrikes styrelse utgår från ett grundligare genomtänkt, nogare beräknadt och i nästan alla sina särskildheter afslutadt system för enväldet, och förestås af furst Metternich nu, såsom förut! af Stadion, Thugut, 0. s. Vv. Premiermnistern KONER UNAACKNRETAKLIT ER R T RIRNERR PENERSY SRS T KRNIIA