Aftonbladet – 17 november 1847, sida 3

sin kärlek, och det var först vid afgrundens brädd, det var då döden omgaf oss, då all rädd-. ning tycktes omöjlig, det var slutligen med den sista sucken, som hennes hemlighet undslapp henne! Markisinnan: Min Gud! bar du då låtit mig lefva, för att bli vittne till min familjs vanära? Men detta förnedrande giftermål skall bli upplöst. . Fabian (med styrks): Upplösa detta giftermåll — det ligger utom er förmåga, min fru! Kalla in era betjenter; de skola lemna er dotters make fri väg — kella tillbaka den der chevaliern Sainte-Luce, som så öfvermodigt trampat mig under sin röda klack, och hvilken jag nyss på stund skulle bafva krossat, såsom jag krossade detta paradvapen, om ej en blick från Pauline efhållit mig. — Jag skall säga åt denne oförskämde rival: Ordningen är nu hos dig, dö af svartsjuka och raseri, din fästmö är min bustru! Markisinnan (botar honom): Jag skall snlita — öfverbeten — till och med konungen sjelf. Fabian: MHvarje slaf, som satt sin fot på fransk botten, är fri. Jag är således fri undersåte, min fru — och lagen, som fäller och frikänner, har blifvit stiftad för mig som för er! Markisinnan (till Pauline): Du hör honom — denne mån — du bör horom öppet förkunna vår vanära! — men om din far kunde gå ur sin graf — skulle han döda dig, äreförgätna! ty bättre hade varit honom, att hans dotter vore död, än vantrad! Pauline (skyndar till möbeln, trycker på en fjäder och fattar en liten flaska, som var gömd der): Nå väll må min far döma mig — jag går till honom! (Fabian störtar emot henne, rycker från kenne giftet och kastar det långt bort.) Fabian: Pauline! Markisinnan: Hvad ämna du göra? Fabian (med lugn): Hon ämnade dö, min fru! Markisinnan: Dö! Fabian: Hon hade gömt detta gift der — i denna möbel, på det att er förbannelse endast måtte falla på hennes lik; och ni skulle rog låtit kenne dö, under era ögon, icke sant ?