Aftonbladet – 17 november 1847, sida 3

Aurelia (nirmar sig Pauline): Ja, verkligen! Markisinnan (till alla): Till härnäst. — Och ni chevalier, tills i morgon. (Alla gästerna aflägsna sig.) Sainte-Luce (afsides i Yredesmod): Her ni, min sköna kusin, verkligen gifvit mig denna o-! värdiga rival, så har jag åtminstone tillfogat er skymf mot skymf. (Till Aureli2) Min syster, låt oss gå. (Han tar hennes hand cch går med henne; han kastar i förbigående en ytterligare blick af förakt på Fabian, som ämner följa honom.) NIONDE SCENEN. MARKISINNAN. PAULINE. FABIAN. Pauline (båller qvar Fabian): Du, Fabian, blif här! (Hon går emot honom.) Markisinnan: Hvarföre qvarhålla honom? , Pauline: Derföre att — om man kör bort bonom, måste man också köra bort mig; — derföre att öm han går, måste jag följa honom. Markisinnan: Följa Fabian? Pauline (med styrka): Ja, min mor, Fabisn, som j23g älskar! Markisinnan: Som du älskar? Pauline (häftigt): Fabian, som är min man! Markisinnan: Han? Pauline (till Fabien): Lyft upp ditt hufvud, arme martyr! Gud, som gifvit dig undergifvenhet, har slutligen skänkt mig mod! Markisinnan (häftigt): Fabians hustru! — du? h, du har väl icke sagt så! — Pauline: Min mor! — jag bar sagt att man ej skall vanhedra, att man ej skall köra bort min make! Markisinnan (på samma sätt): Din make, olycksaliga! (Hon närmar sig Pauline med lyftade händer i begrepp att uttala en förbennelse.) Fabian (ställer sig emellan dem): Skynda ej attförbanna, min fru, ty er förbannelse skulle vara en hädelse och skulle ej nå till Gud! — Denna qvinna, som förödmjukat sig och gråter, : denna qvinna är ren som en engel. Hon bar älsliat mig, arme slaf, för det jag vågat mitt lif för hennes for. Men det är n0g ert blod, som flyter i korn: ådror; ty hon hiygdes ör