Aftonbladet – 16 november 1847, sida 3

Aurelia: Af min tant. Alla: Af markisinnan de la Reynerie! Barbantane: Före sin döv, välförståendes. Aurelia: Min tante lefver, mine herrar! Sainte Luce: Hvad säger ni? Lia: Ack min, Gud! Barbantane: Ah, bah! Aurelia: Det skepp, på hvilket hon gick ombord, har verkligen förolyckats, men några matroser ha förmått rädda sig. Mina tante hade fått rum på den flottbro, de i hast anordnade. — Efter flera månaders vistande på en okänd strand, hade de blifvit upptagna af ett amerikanskt fartyg, och återförda till Frankrike. Barbantane: Den stackars markisinnan! (Afsides) Så der ja! mitt köp är om intet! Aurelia (lifligt): Min tante underrättar oss att full rättvisa vederfarits henne; att konungen icke vill släppa henne från Versailles, I följd deraf befullmäktigar hon Pauline att sälja all hennes egendom, och anbefaller henne att gå ombord med oss och komma till Frankrike. Barbantane (afsides): Mitt köp står! (Högt) Hvilken lycka, att den älskade markisinnan — Aurelia: Jag bad herr de Keradeuc, att ej anförtro någon annan än rig omsorgen att meddela Pauline en nyhet, som, varsamt och väl förberedt, måste förkunnas henne. Hon älskade så högt sin mor. Barbantane: Visserligen! Uppståndelser ur grafven äro ganska sällsynta. Lia: Matmor! (Hon går tillbaka åt höger) Jag bedrar mig ej; det är hon! Aurelia: Och ännu ha vi ingenting förberedt! Barbantane: Jag tror att jag har en ide! Aurelia: Godt; säg den fort! I Sainte Luce: Tappa inte bort den! (De draga sig tillbaka i fonden åt venster.) SJUNDE SCENEN. DE FÖRRE. PAULINE: Pauline (som i början ej ser någon; sakta); Gift! jag är gift! Stackars Fabian! Hvilken sällhet låg ej i hans blickar — då abbe Landry lemnade horom den handling, som för evigt förenar oss! Sainte Luce (i fonden, till Barbantane): Er id saknar sundt förnutt. Barbantane: Jag är af samma mening. Pauline (vänder sig om): Hvad ser jag? Aurelia? Ni, chevalier, ni här? Sainte Luce (kommer emot henne): Förlåt