Aftonbladet – 16 november 1847, sida 3

som göder hycklarnes egna skördar, så skulle man äfven begripa att den förödelse, som, tilläfventyrs, kommer att hemsöka Schweiz genom sina. egna: invånares vapen, är ett oundvikligt moment i verldshistorien. Tillifventyrs; nemligen om något krig verkligen kommer till utbrott. I det ögonblick dessa rader skrifvas, tryckas, läsas, har det kanske utbrustit; men om så skett eller icke, är bloit af beiydelse för den aldranärmsta framtiden: för följdernas grad, icke för deras karakter. Det betyder någonting i kulturhistoriskt hänseende blott så vida, som den segrande riktningen yttrar sig hastigare eller långsammare, kraftigare eller mattare, blodigare eller skonsammare. Karakteren, syftningen, är här hufvudsaken. Jemför man detta krig med kabinettskrigen, till hvilka enthusiasmen kommenderas fram, och vid hvilka frågan icke är om frihet, utan om herravälde: huru storartadt visar sig icke då detta lilla krig: huru högt stå ej då denna anspråkslösa Edsförbundsdag cch dessa små suveräna stater! Urkantonernas män sammanträda under bar himmel, öfverlägga der, besluta och affärda sina sändebud. I de andra kantonerna öfvervägas statens angelägenheter lika öppet, genom folkets valda ombud. Sändebuden mötas vid edsförbundsdagen; kriget förklaras der; på begge sidorna samla sig folkens härar och väljas deras anförare. Bredvid eller midtemot hvarandra sitta vid förbundsdagen samme män, som kanske några dagar efteråt möta hvarandra med vapen i hand, för att värna de grundsatser, efter hvilka de fordra att samfundet bör vara ordnadt; de sitta der ännu fredligt tillsammans; de öfverväga, sansadt och utan öfverilning, som det anstår frie män, om det icke ännu kan finnas någon utväg att undvika vädjandet till vapenmakten. De uttala öppet, på ömse sidor, att det synes dem osannolikt. Man vill bkväl ännu göra ett försök; en kungörelse författas, hvari den grundlagsenliga öfverheten mildt, klart och enkelt uppmanar sina vedersakare ull eftergifvenhet; den slutar med att nedkalla välsignelse öfver det gemensamma fäderneslandet; och förbundsdagens sändebud afresa med denna kungörelse till de sju kantonerna, hvilkas gränsor redan äro spickade med skansar och förhuggningar. När man med allt detta jemför den händelsen, då en tysk legohär, utan annat eget interesse än solden och plundringsförhoppningarne, på kommando bröt in i ett fremmande land, med den beryktade proklamationen om mord och brand emot dess folk; så har man svårt att tro det vara skedt för blott ett halft sekel sedan; utan tycker sig tillbakasatt i barbariets mest aflägsna tider. Och huru bedröfligt det också är att andens och frih:tens fält skall gödas med blod, så könner man dock en frisk luft, en ärlighetens, mensklighetens och förädlingens anda flikta fram öfver detta schweiziska edsförbund. I Schweiz, som öfverallt annorstädes, återstår barbari nog att utrota; men åtminstone har förnuftet och den politiska fri heten der redan tillkämpat sig de former, som förläna måtta, mildhet och byfsning åt folkrätten, och humanisera sjelfva kriget — det råaste af allt barbari -så vidt sådant kan vara möjligt. Alperna äro i detta ögonblick oraklet för Europas verldshistoria. När töcknen khopa sig kring deras tinnar och bortskymma dagen, då breder sig den grå skuggan vidt omkring, och fördunklar äfven den inskränkta utsigten; mer pär deras hjessor glänsa fritt och obeslöjadt mo himlen, högt öfver dimmor och moln, då sjunker dunklet undan, från häll till höll, och da och fält träda solbelysta fram i det aflägsnaste fjerran. Dock, hvartill bilder, der osmyckad sanning talar tydligast! Vid det andens samband, som numera förenar hela Europa, ilar hvarje budIskap om seger eller nederlag, af den art som i de: schweiziska kriget, likt en skakande ljung: eld genom hela den tänkande menskligheten. ässsnstssssekes— flat ndea