Aftonbladet – 15 november 1847, sida 2

Pauline (mildt); Då döden hotade mig, kom ni — då helsan, då lifvet voro mig återskänkta, aflägsnade ni er! Har ni icke under tiden velat ålägga mig glömska och otacksamhet? Nej, ni väntade mig, jag tror det — jag önskade tro det. Jog har då icke mer förebråelser — jag har nu ej annat än erkänsla. (Hon räcker honom en börs.) Fabian (med rörd stämma): Det är i denna afsigt ni kommit hit! Jag ansåg er ädelsinnad och god, min fröken. Pauline (ifrigt): Detta guld, som jag nedlägger i era händer — j:g uppdrager er att fördela det bland de mest behöfvande af era sjuka. Fabian (tar emot börsen): Ni är en engel. (Betraktar venne med lycksalighet.) Prisad vare Gud, som har bistått mina svaga krafter! Jag ser er — er ånyo — er, som döden tvenne gånger vidrört, och jag är lycklig — jag är stolt! Pauline: Om jag icke dukat under för den första sorgen i mitt lit! — vid min mors förlust! — kan jag hädanefter trotsa alla olyckor! Fabian: Det ges icke flera sådana för er! Himlen ska!l göra er lycklig, min fröken! Pauline: Ädle Fabian! Hvarifrån härleda sig då dessa obestämda farhågor, utan orsak, som dagligen föresväfva mig, och hvilka en ny händelse tyckes rättfärdiga? Fabian: En händelse? Pauline: Hvars hemlighet ni måhända skall kunna hjelpa mig att lösa. Allt sedan ni upphört att komma till Reynerie, har man hvarje natt varseblifvit en man, som irrar i skuggan omkring boningshuset — nära mina fönster — och denne man har undkommit alla efterspaningar — alla förföljelser. Andtligen en afton Igaf negern, som hade vakt, eld på honom — nästan åf en händelse — och följande dagen fann man ett stort blodspår vid foten af ett träd. Jag kan ej beskrifva för er, Fabian, hvad jag erfor vid åsynen af detta blod, (Be