Aftonbladet – 12 november 1847, sida 2

illa ön och antingen flytta till Thorborg eller itminstone välja sig en mindre enslig bostad. Du kunde till och med följa Thord och Eivan, hade grefvinnan sagt — man vet ju knappt att du finns här — och ingen skall bekymra sig om hvart du tar vägen; vi följas åt — hur långt? tror jag ej någon bryr sig om att efterforska. Nej, älskade vänner, svarade Elisabeth till alla förslag, jag kan ej skiljas härifrån, och -har många barn, som behöfva mig bättre än Elva. Hela kustens fattiga och sjuka höra mig till, och den lilla bjelp och tröst de blifvit vana att söka hos mig, skola de ej beröfvas förrän genom min död. Öroen er ej öfver mig! när den första bittra, oundvikliga smärtan är förbi, skall jag nog veta finna mig. Jag är van vid sådant, ty nästan allt hvad jag älskat har jag också förlorat — men min trogne Johannes återstår ännu, och så länge jog har honom skall jag ej känna mig ensam.p Likväl blef det henne, som hade sjelfva skugsan efter lifvets glädje försvunnit, när grefven en timma efter vigseln mera bar än förde sin. upprörda, skälfvande brud ned i slupen, som med snabba årtag genast aflägsnade sig till det balfannan. sjömil derifrån väntande fransyska skeppet, hvilket i dagningen fick lyfta ankar för afgång till Havre, Thorborg landsteg. vid Helsingborg ceh alla spår efter den föga kända Elva voro försvunna. En Vi nämnde Johani.es, som vi under de föregående händelserna nädgats åsidosätta. Elvas lågande enthusiasm för grefven hade gifvit döden åt hans skönaste förhoppningar, i detsamma de vaknat till medvetande och lif. För en så