HOLMFRUN OCKSÅ EN SANNSAGA AF A—. Den heliga högtiden Var inne öch med klappande hjerta och af sag hänförelse strålande blickar, knäböjde Elva för första gången vid altarets rund. I denna stund egde hon ej känsla eller tanke -för något annat än det rent himmelska, som: lefvande genomströmmade hennes bjerta och själ, och varmare offer hafva troligen ej blifvit nedlagda inför Skaparens fot, än dem som utgingo från hennes läppar — också fanns ingen som ej rörd2as af den ljufva bedjerskans anblick. ff Osedd af henne och Elisabeth, hade äfven grefve Thord bivistat gudstjensten. Den unga flickans bild hade ofia följt honom under hans rastlösa sträfvanden och låtit honom anställa jemförelser mellan olika förbållanden, om den enda han någonsin älskat så brinnande och hängifvet, hade besvarat hans känsla. Andra underliga tankar knöto sig småningom vid dessa, och en växande längtan började allt starkare draga honom åter till de nejder, hvilka han samtidigt med sin syster fösra året hade lemnat, utan afsigt att vidare, eller åtminstone på Jångliga tider, ånyo besöka. Han kom — och ställde sin första utfart från Öbynäs till sockenkyrkan, hvarest den ofvannämnda ceremonien just samma dag skulle begås. Elvas hänförande andakt, det englaljufva svärmeri som omgaf och förklarade hela hennes gestalt, för——— 7) Se Det Tjugondetredje Aftonbl. 4 4—12, 14—18, 20 och 24.: sv Är bodar 0 CR