länade henne något oemotståndligt, som på en gång fingslade och rörde — det var omöjligt att icke känna sig lifvad och intagen af denna rena, tjusande seraf, upplyftad och gripen af hennes egna känslor. Thord tyckte att han aldrig sjelf hade varit högtidligare stämd än då, men ville ej visa sig för de båda fruntimren — hvilka genast efter gudstjensten bestego den lilla jullen; som återförde dem till Wikarholmens lugna stränder — han kände inom sig sjelf, att den dagen borde vara fri för andra intryck, och gick i stället att uppsöka församlingens gamle, trogne herde, som mottog honom med oförställd vördnad och glädje. Herr grefven hafver nyss sett mig omgifven af de rosor och liljor, som jag årligen söker uppdraga till Herrans behag,, sade gubben, och den herrligaste af dem alla strålar äfven skön i glansen, som sprider sig till hennes bjerta, från den i hvilken hennes ögon tycka sig skåda den trognaste bilden af Skaparens förkroppsligade vilja, men jag talar måhända i ordalag, hvilkas figurlighet månde ljuda obegripligt för herr grefvens öron, änskönt de ligga honom närmare än han väl torde ana och tro.n Kanske — kanske också ej!, svarade Thord, och en flyktig rodnad uppsteg på hans allvarsamma ansigte, som, ehuru ej längre ungt, dock ännu alltid kunde kallas manligt vackert — pjag vet egentligen ej hvarför jag skulle låtsa mig icke förstå att ni troligen menar den unga Elva.n Rått gissadt, herr grefve, och hade det behagat Försynen att låta den telningen leda sitt ursprung från äkta stam, så hade ej rikare