Aftonbladet – 10 november 1847, sida 1

hon sig med dennz hemlighesfullhet? Både hon och du anse mig för barn, emedan jag äntu kan leka och springa och ria mig åt ingenting; men jeg är det ändå ej längre; och ju I mera jag läser, desto mera får jag äfven alt tänka och fråga. Hvarför lefva vi bär så stängda ifrån alla andra menniskor? Är det lidande eller något annat, som låter henne döma både sig och oss till en sådan enslighet? Våra enda besök inskränka sig ju till kyrkan och grafkoret och några sjuka och fatiiga; landtfolket äro de enda, som komma hit, med undantag af de bezge gamla presterna då och då, och en enda gång den irumpma grefven, som skrämde min vacira papilio på flygten. Och likväl är verlden så stor och så skön — och hyser öfveraHt så många ädla, förtriffliga menniskor, säger man — j,g mins äfven som en dröm när vi voro i Skåne — det måtte ha varit ett helt annat och bättre lif der än här! Hvarför får jag icke heller veta något om mina föräldrar? Jag glömmer aldrig hur rysligt det var när den gamla elaka lotshustrun från Sandhamn sade mig, att jag ej var friherrinnans dotter.n 4 Men i stället har du kar —glömt hvad hon sjelf svarade dig, när nNförtviflan frågade om det var sannt Nej, jag kommer väl ihåg hennes ord: behandlar jag dig ej som mitt eget barnn, sade hon, soch har du ej alltid älskat mig som moder; kan ej detta längre vara nog för dig? — Jag blygdes då öfver mina tårar och min häftighet, men mitt hjerta blef sig i alla fall från den stunden olikt — jag har ju ingenting i hela verlden som jag med säkerhet vet hör mig till; om mina föräldrar voro aldrig så låga och fattiga, hvad gör det? Håller ej du de dinas minne lika kärt och heligt, fastän de blott voro ringa arbetsfolk? Ack, Johannes! det måtte vara ljuft att aldrig plågas af någon ovisshet — den som bara ändå vore klarhet och ljusi