Aftonbladet – 10 november 1847, sida 1

— Det förljudes att hr grefve Henning FHamilton tagit afsked från sin befattning såsom tjenstgörande kammarherre och kavaljer hos H. EK. H. Kronprinsen, hvilken han innehaft i många år. Man föranledes häraf till den slutsatsen, alt grefven ämnar taga en verksam del i den instundande riksdagens förhandlingar. Några hafva till och med förutspått, att han torde vara utsedd till ordförande i Konstitutionsutskottet, till hvilken plats man förut talat om b. exe. grefve Trolle Wachtmeister, som redan anländt till hufvudstaden och lärer ämna bivista riksdagen. Huru härmed må förhålla sig, så kommer grefve Hamilton mycket att saknas på den plats hen bittills beklädt, och hvartill hans rättskaffens karakter och hans humanitet gjort honom särdeles passande, likasom dessa egenskaper förvärfvat honom allmän aktning hos dem, som med honom stått i någon personlig beröring En annan fråga är, om hr grefven skall lyckas lika väl på det politiska fältet. Vi bekänne, ait vi i detta hänseende bysa några farbågor, och det af följande skäl. Hr grefven syntes vid några tillfällen under sista riksdag framstå i det lofvärda syftemålet att blifva en medI.re eiler försonare mellan å ena sidan hvad vi vilja kalla det egentliga Riddarhuselementet — det flinthårda motståndet emot hvilka slags soncessioner som helst, som fordrade en uppoffring af sjelfskrifvenheien, och å den andra det demokratiska eller reformpartiet; men det misslyckades, såsom det ofta händer med jemkningsförsök. Oaktadt de liberala fanno honom stå temligen långt till höger,, var den Hartmansdorffska kohorten, eller den som kommenderade utskottsvalen och voteringsresultaterna, indå icke nöjd. Uppriktigt öfvertygad, såsom vi tro, att någon reform är nödvändig, men illika utgående i främsta rummet från tankan på hvad som kunde accepteras af adeln, har han sedermera dels af dessa skäl, dels af egen doktrinär sympati för bibehållande af det aristokratiska elementet, irepresentationskommitteen afgifvit en reservation, som än mer aflägsnat honom från den riktning, hvilken nationen i det hela, enligt vår öfvertygelse, kan antaga i frågan om reformen. Detta kan svårligen undgå att blifva anmärkt, och skall, vi frukta det, föranleda, att han innan kort kommer att taga sin plats helt och hållet i det kon ervativa läret, somt, då han är särdeles ihållig i en gång fattade åsigter och gerna skrifver, samt dervid BODE SNR NE SO VORE STALS TTTT ATEA