Aftonbladet – 8 november 1847, sida 3

formelväsende, glosoch fras-raseri: allt sådant, som tjenar Gud och menskligheten föga, men deremot förträffligt gagnar hvarje makt, hvilken icke kan fortfara utan medelst sinnets förvildande, själens fördunklande och väsendets förslappande, så att hvar och en, deraf gripen, I villigt böjer nacken under den andliga usurpationens ok? Man påminner sig ganska väl hvem det var, som en gång så konfidentielt och patriarkaliskt yttrade sig åt en läsareprest: ndet är bra, herr magister! läs dugtigt med dem på det der sättet, så tänka de ej på politiken.n För att återkomma till det linguistiska, låtom oss slutligen höra hvad Köchly säger: Förklarande sig på förhand för en vän af ett strängt grammatikaliskt språkstudium öfverhufvud, samt af syntaxens rationela behandling i synnerhet, anförde han, mot Ameis, exemplet af grekiskan, som de flesta numera lära, utan att tala och skrifva detta språk. Om man ock medgifver, att äfven färdighet häruti hör till den fullkomliga kännedomen af ett språk, så måste man dock betvifla, huruvida i vår tid en sådan undervisning bör göras till hufvudsak i de lärda skolorna. Hade ungdomen sjelf en så afgjord håg att tala och skrifva latin, att detta kunde anses såsom ett b hof för densamma, så kunde man ju öfverlemna saken åt deras frihet, och låta den bilda hemliga föreningar för detta ändamål. Det slags produktivitet, som dessa öfningar befrämja, är en blott formel, och långt ifrån att modersmålets behandling i tal och skrift derpå något vinner, förlorar den fastmera i anseende till de båda språkens väsendtligen olika karakter, särdeles i satsbyggnaden. Hvar och en af de närvarande torde hafva gjort den erfarenheten, att han först hade lärt att skrifva sitt modersmål, sedan han redan hade lemnat gymnasium. Emot Kraner erinrade Köchly bland annat, huru kritiken i afseende på klassiciteten och den dermed sammanhängande latinska stilistiken hunnit en utbildning, som ofta måste göra läraren sjelf vacklande vid bedömandet af lärjungarnes arbeten. Vore nu detta bedömande osäkert, så ginge äfven den rätta nyttan förlorad. Man läse recensionerna i våra tidskrifter af nyare arbeten, skrifna på latin; eller man läse de akademiska dissertationerna, skrifna af män, som dock merändels nyss fulländat sina klassiska studier och således icke gerna kunna anses redan åter hafva glömt dem. Hvar finner man numera den klassiska latiniteten ? Ur Köcblys 4846 tryckta skrift Om Gymnasialreformen, bvarom talas längre fram i häftet, inbemtas resultatet af hans påståenden i des:a kort sammanfattade sattser, hvilka förtjena att af hvar och cn i vår tid uppmärksammas: 1) Det latinska språket var en gång alla bildades språk, men är det icke mer. 2) Det latinska språket var då alla lärdas språk, men är det icke mer. 3) Det latinska språket var omsider det uteslutande språket för de gammal-klassiska filologerna, men är det icke mer. Hvad är det således nu? Skolastikens språk. Ja, skolastikens, d. v. s. denna skolvishets och kammarlärdoms, som sjelfförnöjd och högmodig, skiljande sig från det friska närvarande i vetenskap och lif, tär på arfvet från förflutna århundraden, och ej vill veta något om en ny ungdom, en ny verld, en ny tid, utan antingen förnämt ignorerar, eller dumdristigt försmädar och fördömer allt detta. Men ännu i dag och mer än någonsin gäller den gamla satsen: Non schole, sed vita! Jag frågar således Tysklands samtlige gymnasiilärare: Med hvad rätt tvinga vi blomman af fåderneslandets ungdom att fruktlöst förspilla ungdom, kraft, tid och lust på talandet och skrifvandet af latinska språket? Med hvad rätt försvåra vi genom dessa föråldrade öfningar der rätta uppfattningen af antiken? Med hvad rätt hindra vi dem just derigenom att vinna säkerhet och färdighet i modersmålets behandling? Jag beder om ett svar; ty jag vet intet sådant. Man anklagar nu för tiden, jag vill ej undersöka med hvad rätt, den studerande ungdomen, att hon har föga eller intet vetenskapligt sinne, att hon sysselsätter sig med frivol journaloch tidningsläsning, i stället för allvarliga specialstudier. Ar denna förebråelse grundad, nog faller skulden till en ej ringa del på denna mol tidsandan stridande torlur, hvarigenom ungdomen förslöas för bättre och öfverhufvud för vetenskap, utan att det oaktadt göra ehs bjelpliga framsteg i det påtvungna idiowet. En afdelning som i bög grad tar läsaren i anspråk och som noga sammanhänger med det föregående, står sid. 354—5362, och behandlar frågan om det nyligen ålagda latinska stilprofvet vid studentexamen. Derefter följer en kritik af N. G. Sefströms tal vid presidii nedläggande i Vetenskapsakademien den 7 April 1844, rörande det nya uppfostringsoch undervisningssättet och dess inflyte!se. på samhällsskicket; recensioner af Ekmans proportionslöra, Björlings edition af Euklides V och VI böcker, samt af Oldes engelska prononciationslära; hvarefter sist läses det dokument, som nyligen varit inryckt i Aftonbladet, nemligen br Erkebiskopens yttrande vid diskussionen i presteståndet den 29 Jan. 41845 i läroverksfrågan; åtföljdt af br Siljeströms noter. Det i dessa dagar utkomna femte häftet, skall, tillika med början af följande årgång, med första komma under skärskådande. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. I dag har polisförhör hållits med hattfabri