Aftonbladet – 6 november 1847, sida 3

——————wue RNE loch icke alldeles välmående — hon befann sig i ett slags feberaktig spänning, som alstrade både oro och plåga. Du behöfver icke lägga dig förrän i vanlig tid,;sade hon till Christine — och kan gerna gå ned en stund, öm du vill: Elva plägar ju aldrig vakna före midnatt? Christine putsade lampan, såg om Elva, som alltid sof i hennes rum, och gick. Ett fint regn smattrade på rutorna och blåsten svepte hvinande omkring alla knutar. Elisabeth låg och hörde derpå, tills hon tyckte sig vilja sofva, men hon försjönk endast i en dvala — ett tillstånd midt emellan vaka och sömn. Härunder förnam hon plötsligt något buller — Albrechts sofrum var i bredd med hennes eget — det kom derinifrån. Hon igenkände hans steg — hörde hur han temligen bhårdt lade hatt och värja ifrån sig På bordet samt började gå fram och tillbaka, som han merendels plägade göra under afklädningen — det förvånade henne blott att icke höra honom tilltala kammartjenaren. Slutligen stannade han vid chiffonieren, utdrog en låda och tycktes genomgå några papper — derefter framsköts en stol till sängen, hvars omhängen, uppburna af stålringar, började rassla på sina hållare, såsom bade de dragits tillbaka — och allt blef omsider tyst. Elisabeth arbetade länge att kunna göra sig lös ur den domning, som höll både kropp och ande fängslade, och ändtligen kunde hon sätta sig upp i sängen. Lampan hade slocknat — hon visste ej när det skett, ehuru hon icke tyckte sig hafva sofvit, men Lyckades fatta klockan, som stod på nattduksbordet, för att ringa efter Christine. Denna låg antingen i djup sömn eller ock var hon ej ännu tillbakakommen. Med en oförklarlig oro ropade Elisabeth inåt Albrechts rum — något svar hördes ej af, hvarken från ena eller andra hållet.