Aftonbladet – 6 november 1847, sida 3

böra till deras antsl, som helt och hållet förkasta dess smittsamhet; vi äro ännu icke öfverbeviste om att Orientens pest (Bubonpesten) icke är smittsam, och att man derföre borde öfvergifva karantänen — dock tillstå vi gern2, att vi icke här kunne fälla någon fullt giltig dom, emedan vi icke känne pesten af egen åskådning. Men att koleran icke är smittsam, åtminstone icke i def grad att spärrning skyddar deremot — det tro vi ganska bestämdt. Likväl är det icke för frågan om dess smittsamhet eller icke smittsamhet, som vwi fatta pennan. Hvad skole vi göra? Det är den frågan vi vilje betrakta, och som, efter vår tanka, ensam äger tillräcklig praktisk vigt för att böra behandlas. Flere rekommendera spärrningar och karantäner, just hvåd man på 4830-talet företog emot koleran. Och hvad var följden? Koleran trotsade alla spärrningsåtgärder, och kom i ryggen på de sammandragne sanitetskordonger, derigenom att hon ofta med ett stort språng hoppade förbi hela trakter, så att icke minsta tanke kunde uppstå derom, att spärrningen blifvit bruten, att det fruktade onda blifvit insmuggladt. Om vi åter gå tillväga på samma sätt, åter upprätta kordonger och karantänsanstalter, så blir följden densamma; koleran skall, i trots af all spärrning, gå raskt framit, och än här, än der göra ett språng, under det bon fortsätter sin gång från öster till vester, liksom andra verldssjukdomar gjort. Vi skulle, såsom förra gången, uppoffra millioner utan nytta och bämma all kommunikation — jernvägarnes verksamhet måste då af sig sjelf suspenderas — utbreda ångest och förskräckelse, och koleran kommer deck, och finner oss alldeles icke i stånd att mottaga en sådan fiendes besök. . Litom oss derföre öfvergifva det bedrägliga hoppet, att kunna afbålla koleran! Låtom oss finna oss i hvad som ej kan undvikas! Men läggom ej händerna i kors; och afvaktom ej fegt den kommande dagen! Nej, låtom oss träffa anstalter för fiendens emottagande. De sednaste underrättelserne från Orienten visa, att mahomedaner lida mindre af sjukdomen, än ryssarne, och orsaken dertill sökes i den större renligheten och måittligheten hos mahomedanerne, och i deras ändamålsenligare klädedrägt! Låtom oss framför allt sörja för att icke någon fruktan, någon ångest måtte berrska — mahomedanen är fatalist — fruktan och modlöshet skada i hvarje sjukdom, men i en ännu högre grad vid pesten, ja, framkallar den ofta. Och när nu koleran kommit inom våra murar, låtom oss åter göra hvad man gjorde i Bäjern, i Munchen 18536 och 4837. Vi känna ganska väl att man skall säga, att sjukdomen då var nära sitt slut. Javäl! den upphörde då i Mäönchen, fastän ingen kordong hindrade dess vidare utbredande, och hela södra Tyskland ännu låg oangripet, och öppet för densamma. Låtom css, liksom då, qväfva koleran med tillbjelp af allt det, som förekommer nödvändigt i hänseende till lifvets uppehälle och läkarebehandlingen. Låt icke det att man blfvit angripen af kol:ran vara en signal, att alla fly den sjuke, att man aflägsnar honom från alla lefvande väsenden och beröfvar honom all mensklig tröst; nej, gör såsom man gjorde i Minchen: uppsök honom, gif till och med den fattigaste den rikeligaste läkarehjelp och skötsel; gif läkaren makt, icke blott att utdela medigxamenter utan betalning, utan också att förse sina patienter i fullaste mått med kläder, linne, sängkläder, ved; mat. Men sörj ej blott för dem, som redan insjuknat, tänk äfven på de friske; framför allt, ingen hemlighetsfullhet! meddela dagligen sannfärdiga underrättelser om sjukdomens gång; ty raka sanningen, ehuru hård den också må vara, föredrages långt bättre än hemlighetsväsendet, hvilket tusenfaldigt ökar faran och förskräckelsen; Gif den rike, liksom den fattige, den lugnande öfvertygelsen att man dag och natt sörjt för tillräcklig läkarebjelp; indela städerna i distrikt, i hvilka finnes en eller fler läkare, som bjelpa de fattige utan betalning, men också gifva den välmående, som hastigt sjuknar, den närmaste och snaraste hjelp. Gif edra fattige hvad de behöfva; gif dem framför allt arbete och förtjenst; inrätta Varma salar och soppkokningsanstalter; utdela sängkläder, klädespersedlar och vedpoletter. Gör hvad man gjorde i Mänchen. Det skall kosta pengar, mycket pengar, men de skola icke vara onödigt förspillda! Och våra fattige skola se upp till oss med tacksamhet och tillit, och vi skola blifva ett folk! De förfärliga uppträden, som annars följde vid kolerans utbrott, skola uteblifva. Tiden är fruktbar på storm, och benägenheten för upptåg är visst icke mindre vu än då.n RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER.