Aftonbladet – 6 november 1847, sida 3

och prydlig, och i hans fria otvungna skick låg så mycken naturlig takt, att den kunnat vara afundsvärd nog för mången högättad lurk. Så snart Elva blef honom varse, ville hon genast kasta sig hufvudstupa emot honom ur Elisabeths knä, och man förstod äfven straxt att han å sin sida icke glömt den lilla fostersystern, ty på armen hängde en krans af vackert lingonris, smyckad med de grannaste, rödaste bär — hvilka också oförtöfvadt absolverades. När kransen väl var plundrad på både frukt och blad, återgafs den ädelmodigt åt Johannes, som nu hade full sysselsättning med att dela sina gracer mellan barnet och hunden. Taflan vann i lif och bebag; det skulle fröjdat hvem som helst att se derpi. Denna afton dröjde man sedan ovanligt länge tillsammans: det var ju så mycket att tala — att rådas om, när man nu för så lång tid skulle lemna det kära Obynäs. Tidigt påföljande morgonen afreste majorn. Slå nu alla mörka aningar ur hågen, sade han både gladt och hbjertligt, då han sista gången omfamnade sin hustru — jag profeterar, att de blott båda oss större lycka, tilldess vi åter träffas. Elisabeth skyndade sig upp på ett af torngallerierna, för att så länge som möjligt se efter speijakten, hvilken med utbredda snöhvita vingar dansade för en laber kultje öfver de lekfulla vågorna, och ännu sedan den helt och! hållet försvunnit ur hennes åsyn, fortfor hon att tillhvifta den sitt farväl. Tvenne dagar derefter kom den åter med bref och helsningar från majorn. Resan bade gått både fort och väl, sjelf mådde han förträffligt och längtade blott att få emottaga sin! älskade Elisabeth — som å sin sida var oafbrutet sysselsatt med förberedelser till sin affärd. Blott en dag ännu återstod dessförinnan, då hon tidigt en afton gick till sängs uttröttad