Aftonbladet – 6 november 1847, sida 2

ren kom? hur djupt, hur fullt kunde hon icke då beundra och njuta af skapelsens herrlighet, när ingen sorg eller oro mer förmörkade hennes själ, hvars alla känslor och tankar hon åter fick dela med en annan? Blott så mycket bibehöll båda af förra olyckor i sitt minne, som kunde tjena dem till framtida varning, eller ingifva dem förökad tacksamhet mot Försynen — allt det öfriga låg glömdt och jordadt. Elisabeth älskade Elva som sitt eget barn, och den lilla sträckte redan de fina, knubbiga armarna mot den hulda beskyddarinnan och försökte att följa henne med sina små, stapplande och osäkra steg. Sommaren var ovanligt vacker, men hade också aldrig synts Elisabeth af kortare varaktighet. Kanske kom sig detta deraf, att hon gerna önskat aflägsna det nya lif, som vid hösten skulle begynna — icke derför att hon nu mera hyste något af sin förra fruktan, utan emedan man alltid ogerna tänker sig en förändring i den lycka man besitter. Ständerna voro sammankallade och majoren skulle nu, såsom den siste hufvudmannen af sin ätt, taga säte och stämma i deras förhandlingar. Att skiljas åt för denna tid kom naturligtvis icke i fråga, utan man skulle gemensamt tillbringa den i Stockholm. Men vi låtsa ej om att vi flytta härifrån dit, sade Albrecht, utan låta bela Obynäs följa med på fården — det vill säga, vi taga med oss alla dess kära husliga vanor och seder. Gifve Gud det läte sig göra i allt, suckade Elisabeth; xmen mycket måste dock blifva annorlunda der än här., Tiden gick, som vi redan sagt, fortare än man ville, och det var redan qvällen innan Albrecht, som för vissa anordningar borde vara inne några dagar förut, skulle resa. Man hade just nyss slutat tdrickningen i samma rum; der vi första gången sågo Albrecht gästa bland sina anförvandter. Elisabeth hvilade tankfull och beqvämt i sin vackra bergere, under det betjenten sysslade tyst och skyndsamt att borttaga servisen och i dess ställe framsätta svällande drufvor och andra mångfaldiga frukter. Albrecht klappade sin