Aftonbladet – 6 november 1847, sida 2

stora vindthund Sauber, som smekande stödde sitt kloka hufvud mot hans knän, och. Elva kröp omkring på mattan mellan en liten massa af friska blommor, hvilka hon plockade ur en korg, som alltid stod fylld dermed för hennes räkning, emedan hon företrädesvis tycktes älska detta nöje, hur hårdhändt hon än var emot Floras täcka, tåliga barn. Emellanåt pysslade hon vid en liten niehe, som befanns å sa portee i ena hörnet, och hvilken hon fick begagna till förvaringsrum för sina leksaker och dockor. Höstmånen lyste full och klar in genom fön-, stret, och från kaminen spridde den stilla lågan af en vänlig brasa både ljus och värme; man egde här en vacker och lycklig bild af huslig frid, trefnad och comforts. Betjenten hade slutat och gått. Du är så tankfull, min vän, yttrade Albrecht och drog sin stol närmare intill Elisabeths; säg mig hvad som så kan upptaga dig ? Jag gör slutsatsers, svarade hon och försökte att le. Jag tänker på huru glad jag måste vara i dag åtta dagar till, då vi åter sitta tillsammans i vårt andra hem, när jag nu kan känna en så barnslig saknad öfver att du skall lemna Oss., Kanske, Elisabethp, återtog Albrecht efter en liten tystnad, är det ej så mycket den korta skiljsmessan som plågar dig, utan fastmer någon annan nyvaknad oro? Långt, långt ifrån någon sådan som du troligen menar, svarade hon och räckte honom handen; jag vet icke sjelf hvärifrån dessa griller komma. Gud låte dig ej på nytt blifva sjuk.n ,För att ickesedan blifva ännu friskare, ville du kanske tillägga,, inföll han skämtsamt; ne-nej, min lilla älskade gumma, du får nog behållg mig sådan jag är, och gör jag mig icke alltför höga illusioner, så tror jag mig äfven läsa i dina blickar att du är nöjdast dermed.n Elva hade under tiden krupit fram och fattat tag i Elisabeths klädning, med hvilken tillbjelp hon omsider lyckats uppresa sig. Som en liten fågel stod hon nu och vickade fram och tillbaka, med vanligå små barnfasoner, skälmaktigt gömmande sitt lockiga hufvud då