Aftonbladet – 6 november 1847, sida 1

i dag som annars, men jag kommer med bud från majoren. Gif hitl bad Elisabeth ifrigt och uträckte redan handen efter brefvet, hvarom hon trodde det vara fråga. Bättre än så, hennes nåd, svarade Christine, leende, wajoren har denna gång varit otåligare. och kommit sjelt. i pHvad i all verlden säger du — är Albrecht hemma? Fort, fort, köra barn, kläd mig genast! eller sofver han ännu kanske? ,Det måtte han ej göra, ehuru sent han kommit i natt, ty hofmästaren bad mig anhålla att friserrinnan ville hafva godheten möta majoren i salig amiralens sängkam mare. Elisabeth erfor ett obehagligt intryck. Dagens helgd för båda kunde med Albrechts förändrade sinnesstämning lätt förklara anledningen till hans hastiga och oförmodade återkomst, hvilken också derför rörde Elisabeths hjerta; men denna formlighet i ådagaliggandet af hans känsla för den aflidne föreföll henne på sätt och vis beräknad och motbjudande: långt heldre skulle hon sett om de tyst och obemärkt fått begifva sig till detta helgade rum, för att tillsammans fira en stund åt sin saknad och återförening. Imedlertid klädde hon sig skyndsamt och gick ned. Gamle Hervoni stod rak som ett ljus i! förmaket utanför då Elisabeth inträdde. Oro, blandad med djup sorg, talade ur den blick, som han fästade på sin unga matmor, när han, utan att säga ett ord, för henne öppnade sängkammardörren. Hon hörde huru den genast åter stängdes — det dubbla låset vreds omkring och nyckeln togs ur. Sin egen Nade det ej fallit henne! in att medtaga, och hon var således — inläst. Tanken på fängelse for blixtsnabbt genom hennes själ i det mörker, der hon befann sig, ty slottets tjocka murar skiljde nästan öfverallt de dubbla dörrgångarna genom cellika mellanrum, sådana som det der hon befann sig, men i samma ögonblick förkastande orimligheten af detta infall, sköt hon på den inre dörren, som genast gaf efter. Det stora, mörkt tapetserade rummet, hvars qväfda, instängda luft förkunnade att det