Aftonbladet – 5 november 1847, sida 3

lar, men dödens skuggor kunna endast vika för evighetens dager. Rörelser förspordes i rummet bredvid, der hyddans egarinna, den uttröttade mor Annita, sofvit tungt och godt, då hon ej förrän nu hört något utrop från den sjuka, och Elisabeth försvann som en axdesyn. När hon åter, nöjd med sig sjelf, sina känslor och sin: handling, stod vid lilla Elvas bädd, hade den fridlösa modren äfven funnit barnets frid. .-.. Huru snart majoren blef underrä!tad om dödsfallet, det visste Elisabeth lika litet, som om ban någonsin fick kunskap om det hemliga besöket, ty aldrig nämndes den olyckliga mer, hvilken, då hon ej egde något mer att uppoffra, försakade det beqvämliga och glada lif han velat bereda henne i Stockholm, för att här få vara honom närmare; ty der, det hade han sagt jenne, borde hon mera räkna på hans frikostighet än hans besök, för det uppseende som kunde väckas — och skänkte han henne nu någon saknad, så var den åtminstone af helt annan natur än hennes egen djupa, allt beherrskande lidelse. Hur många sådana beklagansvärda offer för hjertats svaghet och passionernas styrka, alla icke öfverallt, lefva och dö, utan att i lyckligaste bändelse följas af annat än någras kalla medlidande, och en viss, icke obehaglig känsla af lättnad och befrielse hos dem, som på en gång utgjorde deras förderf — och deras sällhet. BLitt sällan syntes Albrecht vilja dröja bos eller sysselsätta sig med det lilla vackra, friska barnet, som inom kort belönade Elisabeths ädelmodiga omsorger med leenden och joller; men mot henne sjelf förenade han sin uppmärksamhet med en så öm och grannlaga vördnad, utforskade så omärkligt, förekom så fint, rättade sig så otvunget efter hvarje hennes vana eller tycke, att hon derutaf kunde sluta till hans