Aftonbladet – 5 november 1847, sida 2

Lucca, hvarigenom de förre blifvit underlagda exhertigen af Lucca i hans egenskap af arfving till Parma, och de sednare hertigen af Modena, samt anhöllo att få förblifva eller blifva Toscaner, beslöto de tillika att med våld motsätta sig de Parmesanska och Modenesiska trupper, som kunde blifva afsända till distrikternas besittningstagande. De hafva förstört alla broar och vägar, för att göra framkomsten af artilleri omöjligt, och andra slags trupper äro de, 45,000 man starka, färdige att möta med väpnad hand. Då hertigen af Lucca nu saknar egna trupper, och hertigens af Modena hela armå blott uppgår till 800 man, så har den sednares närmaste frände, österrikiska hofvet, oafvisliga skäl att andraga för en intervention med sin vapenmakt. För att besvärja faran, har storhertigen af Toscana erbjudit sig att af hertigen af Modena inlösa Fivizzano; men då det ligger i bergpassen och är af stor strategisk vigt, så tror man så mycket mindre att Osterrike medgifver denna öfverlåtelse, som det nyss skall yttrat lust att i sinom tid åtkomma sjelfva Parma — äfven en ypperlig strategisk punkt — och att för detta pris afstå från besättningsrätten af Ferraras kastell. Från Neapel berättas den 46 Oktober, att en obeskrifligt dyster sinnesstämning uppstått vid underrättelsen att, i stället för den förespeglade amnestien, fem dödsdomar blifvit verkställda i Gerace; alla fem insurgenterna moltogo kulorna under utrop: efve Italien!, MEXIKO. Från Veracruz hade den 18 September 2000 man, under general Lane, med en transport af 300 vagnar, afgått till general Scotts förstärkning i Mexiko. Det säges vara regeringens i Washington afsigt, att hålla den del af Mexiko, som befinnes i dess armeås våld, militäriskt besatt, och der organisera förvaltningen på till hälften militärisk, till hälften civil fot. Kriget skulle förvandlas till blott defensift, och vidare fredsunderhandlingar upphöra. OSTINDIEN. Äfven Lahore kan nu anses fullständigt underlagdt Ostindiska kompaniets välde, i verkligheten om ej till formen; engelsmännen läto nemligen, den 20 Augusti, kl. 9 om aftonen, gripa landets nominella envåldsherrskare, den unge maharadschan, Dellip Singb, jemte hans mor, den bekanta enkesultanionan Rani Tschunda, i deras palats, och föra dem till fästningen Lupra, 20 miles från Lahore, att der hållas i förvar. Anledningen uppgifves vara en före utbrottet upptäckt sammansvärjning af den intriganta Rani Tschunda,. Styrelsen föres nu af visiren Tetsch Singh, som är engelsmännen fullkomligt tillgifven, och så mycket mindre anses vilja bjelpa Rani, som han är hennes personliga fiende och nyligen lidit en offentlig skymf genom hennes tillställning; vid hans befordran till radseha hindrade hon nemligen sin son att smörja honom med det dervid brukliga tecknet på pannan, det så kallade tibukr. Genom Ranis aflägsnande ansågs lugnet för ögonblicket tryggadt; imedlertid iakttog sir John Little, befälhafvaren för engelska trupperna i Lahore, den yttersta vaksamhet, för att fortfarande upprätthålla det.