Aftonbladet – 5 november 1847, sida 2

sågs numera både som ett inventarium på gårlen och ett slags fideikommiss inom familjen. Landsmanskapet och Elisabeths vänliga nedlåtenhet hade tillåtit honom att, oaktadt tidens oeftergifliga begrepp om skilnaden mellan stånd och vilkor, nalkas henne med större förtrolighet än de andra, ehuru den trogne tjenaren aldrig brast i sin åliggande djupa vördnad. Min beskedliga Hervoni,, började hon genast; j2g vill och jag måste ovilkorligt öfver till Kyrksundet i afton, så fort det sig göra låter ; sig mig om vi kunna vara åter till klockan 4 i morgon bittida, ty Hervoni förstår, att ngen mer än jag, ni och Christine, får känna nremligheten om min lilla resa. Jag förstår, jag förstår alltsammans, fru frirerrinnar, svarade gubben och bjöd till att, så efter utseendet afsigtslöst som möjligt, stryka med afviga handen öfver ögonen; och jag ville serna anstränga och gifva mina sista krafter för en sådan Guds engel som friherrinnan; men ag vågar icke lofva att jag så fort kan ro enam fram och tillbaka, ty jag är gammal och yräcklig nu; det kunde till och med blifva vådist för friherrinnan att ge sig ut på deita sätt. Men, käraste Hervoni, hur skola vi då göra? Jag måste nödvändigt dit på hvad sätt som eldst, och hvem kan jag, utom er, förtro mig ill ?) ,Det faller mig in, att ingen vore bättre eler tjenligare dertill än döfstumma Erker; han har varit framme vid herrgården ett par dagar ch sofver som vanligt i båtbuset. Friherrinnan vet hur han så till sägandes lefver och rör sig på vattnet, samt kunde med heder föra åran i en regatta; således — Det der vet jag nog och fruktar ingenting, om ej att han på sitt stumma språk kunde förråda mig. Inte om jag förbjuder det. Han är trogen och lydig som en hund; men jag vågar väl tro,