Aftonbladet – 4 november 1847, sida 2

Middagstiden inträdde Christine, som å:följt budet, i sin matmeders rum, bärsnde på armarna den lilla, väl kringlindade varelsen, hvilken hon fått befallning ait afbemta och vid återkomsten gensst föra till Elisabeth. Utan att säga ett ord, men med ögonen fulla af tårar, nedlade den tillgifna tjenarinnan sin börda på soffan och skyndade åter ut — en naturlig och vacker känsla af grannlagenhet lät henne förstå, att hon vid detta tillfalle ej hastigt nog kunde lemna sin matmor allen2. Elisabeth steg upp och reglade dörren. Närmande sig till soffen, ville ton nu bortitaga de omhö!j-n, som dolde barnets anlete för hennes ögon, men en inre motsträfvighet, som bon förgäfves kämpade att öfvervinna, höll henne tillbaka... Hon roåste göra några slag omkring rummen, innan hon egde styrka till ett nytt försök. Än en gång stadnade hon... än en sång vägrade handen att lyda hennes vilja... men nej... det fick icke fortfara sål!... Hade bon haft mod att fatta beslutet, måste hon öfven utan derna fega, afundsjuka smärta kunna utföra det, och med en beslutsam rörelse upp lyftade hon hastigt den gröna slöjan... Ackl derunder slumrade då, så Jjuft, så sött, detta brottets barn — lLka lugnt, lika oskyldigt som hennes eget så mingen gång bade slumrat på samma ställe, och — det var ingen villa — samma dreg talade äfven så bekant ur det lika fina, runda arletet mot den upprörda modren. Det bade varit en egenhet bes Justus, att hen föddes med fzdrens mörka drag, men Jjusnade sedan ju äldre han blef, tills likheten var nästan försvunnen — och äfven här var det nu Albrcebts svarta, krusiga lockar, hans höghvälfda, penslade ögonbryn, vackra, krokiga näsa — endest munners och bakans linier voro främmande, eller tillhörde, rättare, någon annn, som hon ej gerba ville mirnas.., (Forts.y ME I Petersburg har nyligen varit cut snöfall, till hvars förfärlighet för trädgårdar och allter man kan sluta deraf, att blott på amiralitets-bulevarden 164 lindar blefvo splittrade och krossade under snölastenTvå mjölbåtar på Newa fylldes: med vatten ock bälften af deras laddning gick förlorad.