Aftonbladet – 3 november 1847, sida 3

rum.) ee Ik RR Ommw . . lär det tillåtet för slägtingar och vänner till de ne lemna mat, eller pengar till mat, dricka och läro uteslutne från den ökade kost, som vid VT 0 Genom flera, någon gång ända till 30 personers sammanpackning i ett rum, äro ock fängelserummen, der dessutom latrinerne äro illa inrättade, ofta uppfylida med osund luft, och vanligen finnes derstädes, oaktadt alla åtgärder för renlighetens befrämjande, god tillgång på ohyra. I smedjegårdsbäktet, det enda der fång-gård finnes, är det fångarne tillåtet att vid mattimmarne, som äro ungefärligen lika med dem å pya cellfängelset, sjelfva hemta sin mat å gården, der fingvaktmästaren åt dem utdelar portionerna. Således hafva arrestanterne derstädes ett af fångarne i stadens öfriga häkten saknadt tilifälle, att någon gång på dygnet, om ock blott SAT VS DA I för några ögonblick, under bar himmel hemta frisk luft. Mathållningen, hvilken lärer i det närmaste öfverensstämma med fångkosten å nya cellfän-Igelset, bestrides sf fångvaktmästarne enligt härhos bifogade uppgift på fångportionspriset utan bröd, och erhålla fångarne dessutom hvarje dag 4 !, skålpund hröd, som, på entreprenad uf bagare, dagligen lefvereras i häktena. Derjemte arresterade, att, för dessas räkning, på bestämda dagar och tider i veckan, åt fångvaktmästarsnus. Hänfrån äro dock de arrestanter naturligtvis undantagne, som undergå bestraffning vid vatten och bröd, hvilka arrestanter blott erhålla dagligen 2 skålp:d bröd, och hvilka äfven helgerna bestås de öfrige fångarne. Bränvin får aldrig, under något vilkor, i häktena utdelas. Arbete medgifves fångarne ej. Enskilda undant2g hafva visserligen någon gång egt rum, men dessa äro högst få. Således råder bland arrestanterne inom stadens häkten, utom de stunder då fångpredikanten besöker dem, fulkomlig sysslolöshet, hvilken här, liksom allestädes, alstrar mycket ondt. Religionsböcker äro visserligen i arrestrummen utdelade, men huru litet, ja, huru illa dessa merendels begagnas, skall jag här nedan hafva äran anföra. Isom stadens fängelser, såsom egentliga ransakningshäkten, der fångarne blott en koriare tid qvarstadna, är mortaliteten ganska liten. Nativiteten derstädes kan, eburu paradoxt det låter, i fråga om fängelser, stundom genom flera bafvande qvinnors arrestering uppgå till lika antal med mortaliteten. I häktet födda barn försändas ofördröjligen, sedan de af fångpredikanten blifvit döpte, till Stora barnbuset; de, som äro födde före föräldrarnes arrestering, äfven till Stora barnhuset, om de äro i sin späda ålder; eljest, och så frsmt de icke kunna försörja sig sjelfva, vanligen till allmänna arbetshuset. Exempel finnas likväl, att barn, hvilkas föräldrar inmanats i häkte, blifvit af polisbetjeningen påtrugade något i föräldrarnes hemvist boende hjonelag, hvilket sedermera förgäfves yrkat ersättning för den tid, det skött och vårdat barnen. Fångpersonalen, hvaribland antalet af de för iteration af brott häktade är ganska stort, upp-i går för hvarje vecka till omkring 200, sarotj per år till omkring 5000. Af dessa femtusen äro likväl minga försvarslöse och tiggare, hvilka, vid tillfällen då stölder i synnerhet begås, såsom vid öfningsläger å Ladugårdsgärdet, i stora skaror infösas i bhäktena, der de, sammanförde med grofva brottslingar, lära sig snnat, än att gå omkring och tigga. Bland upplysningar om Stockholms stads häkten torde vidare ett yltrande öfver fångarnes sedliga tillstånd ingalunda böra sakna ett rum. För tillfredsställandet af denna fordran anhåller jag att få upprepa hvad jag uti min berättelse till kgl. styrelsenj öfver fängelser och arbets-l. inrättningar i riket, under ett af de föregående , åren, vördsamlingen anfört: Fångarnes moraliska tillstånd i allmänhet är sådant, att det lemnar menniskovännen mycket öfrigt stt önska. Djup förställning, lögnaktighet samt frånvaro af blygsel och hederskänsla , äro grunddragen af mingdens karakter. Att j föra sina domare, lärare, uppsyningsmän bakom Jjuset utgör arrestantens högsta nöje; uppgö-l; j randet af planer i sådan syftning hans käraste tidsfördrif. Lemnar man honom en bibel, psalmbok, eller annan religiös skrift, med uppmuntran till flitig läsning deruti, såsom en för heonom både nyttig cch angenäm sysselsättning, så emoltager han boken, som det synes, med verklig tacksamhet och glädjel... och efter någon lids förlopp anträffar man den sönderrifven, visserligen begagnad, men — till hvilket ändamål! För bevskning och dem som hafva att befalla öfver honom, bär ban måttlig frukian, men darrar för kamraters lyssnande öron och spejande blickar. Tanken på dessas bifall eller ogi!lande är honom en jernboja, hvarifrån han ej mäktar lösgöra sig, och den beheirskar samt styrer alla hans handlingar. Att undantag från denna allmänna regel finnas, medgifves gerna; men de äro bekl2gligen icke minga. Nöjer man sig emedlertid med ett blott flygtigt betrzktande af företeelserna inom häktena, så erbjuder sig en helt annan anblick. Skåda arrestanten vid gudstjensten och läseförhöret, huru uppmärksamt och stilla han afhör det förkunnade ordet; — se honom vid sin själasörjares besök i fängelserummet, huru han med from uppsyn, ja stundom med tåradt öga, och ofta under afläggande af heliga bättringslöften, afhör förmaningen som till hanam ectällec — OO. Deo