Aftonbladet – 3 november 1847, sida 2

och tillbaka .... intet svar — intet spår. Allt längre och längre leddes hon af sin förtviflan ... Och nu .... nu upptäckte hon ändtligen hans lilla mössa, bängsnde på en pilgren långt ut ofver vattnet vid Elisabeths lyckan ..-.-.-den arma modren!.... hvar hade hon väl träffats af en större olycka, än just här! — Hvilzen hemlig, oemotståndlig makt, som lockat det lydiga barnet att denna enda och sista sång öfverträda ett gifvet förbud — hur och på hvad sätt han omkommit — allt detta var och förblef en oförklarad gåta, men det lilla liket återfanns sedermera på ett ställe, ganska aflägset från det, der man trodde sig böra söka. Elisabeths sorg kunna vi föreställa oss att läsaren förstår; men med egen hand virade hon och påsatte den lilla krans af myrten och eteraclier, sym smyckade hennes älsklings marmor-! salla panna. I Hennes far hade dött kort före denna händelse, och när nu äfven, icke serdeles långt derefier, amiralskan afsomnade, försvann nästan: sista skymten af sällhet från det förr så glada Obynäs. Elisabeth fann dock någon tröst och ;rsättning i sin välgörenhet, och erhöll ett nytt fält derför, då en smittosam sjukdom utbröt bland godsets befolkning, hvarunder hon med yuttröttligt nit utdelade och oftast sjelf bibragte läkemedlen åt de sjuka, samt tröst och hjelp it de efterlefvande och sörjande. Ett ungt folk, hvilket hade ditflyttat från en annan landsort och här saknade alla anhöriga, dogo båda bort från silt enda barn, en gosse, född samma år, till och med i samma månad som Justus. Då Elisabeth inträdde i kojan och fann den lille Johannes bittert gråtande öfver den döende modren, som hade lefvat några dagar längre än mannen, lofvade hon den bekymrade qvinnan, att åtaga sig hennes son, och denne följde villigt mor-friherrinnan, som han barnsligt benämnde Elisabetb, då hon några timmar sednare förde honom från den nu mera dödas Kger. Barnet var lifligt, fromt och läraktigt, samt visade sig ytterst tacksamt för den ömhet och vård, det fick röna. Både för attz-vänja det vid större tarflighet, än som. Van: möjligt i bennes eget hem, samt äf