Aftonbladet – 3 november 1847, sida 2

et BEUIVIDLY ULISLE LL UV Lat at BLUTITIDNTA.: DE KONSERVATIVES OPPOSITION. Under denna titel förekomma i Jönköpingsbladet med sista posten några ganska träffande reflexioner, hvilka vi anse förtjenta att äfven komma till Aftorbladets läsare. Inom pressen förete sig många egenheter, som kanske undgå den större allmänheten och den mindre invigdes ögon, men likväl hafva sin märkvärdighet. Minerva företager sig i hvarje nummer en sperr-ridt emot Aftonbladets utgifvare och medarbetare personligen; likasom om de politiska tänkesätt, hvarom frågan är, skulle till sin sanning beroaf sådant. Den utanför stående är icke i stånd att ens begripa meningen hos den gamle Argus med detta eviga idislande af cadeauer, licenser,, beviljad tullfrihet, stearinljus, svafvelsyra, talg och alla dylika goda saker, som stå iintet sammanhang med sambhällslärorna. Men afsigten med de itererade kalomnierna är, att söka inbilla någon fraktion af läseverlden, som håller Minerva, att den nuvarande regeringen handlar i konnivens med herr Hjerta, äfvensom att å sin sida Aftonbladet icke skall kunna vara organen för sund politik, enär det går i konseljens ledband. Det skulle således vara Minervas och konsorters mening, att Aftonbladet och den liberala pressen öfver hufvud aldrig i något fall borde lemna sitt bifall till hvad regeringen gör? en oppositionstidning är med andra vilkor icke renhårig? Detta, som, i fall man skulle söka någon mening hos Minerva, vore den innersta tanken, leder oss naturligen till frågan, hvad då med opposition rättast må förstås, och huruvida den liberala pressen i allmänhet felat emot sin pligt i detta afseende. Här i landet, synnerligen i hufvudstaden, finnes ett sällskap individer, som icke under begreppet opposition begriper eller låtsar begripa någonting annat, än motsägelser mot konungen och regeringen, såsom sådana, det vill säga utan afseende på beskaffenheten af hvad de göra och låta, utan endast derföre, att det göres eller låtes af styrelsen. Hos dessa illviljare innefattar det politiska motståndet följaktligen ej en moralisk opposition emot ämnen, saker, handlingar, regeringsgrundsatser o. s. v., hvilka man på uppgifna skäl finner sig böra ogilla; utan är riktad mot konung Oscars individ och konseljledamöterna. Huruvida någonting krassare och nedrigare kan tänkas, lemna vi derhän; men den psychologiska orsaken, hvarföre åtskilliga beryktade subjekter kunnat falla ned i en sådan opposition, måste sökas i enskilta felslagna förhoppningar, i individuella missöden, med få ord, i allt sådant, som kunnat uppröra sinnet till bitterhet, utan att låta förnuftet herrska i ämnen, som med de olyckliges enskilta ställning har ingenting aw skaffa. Oppositionen förvandlas således i dessa personers händer till ett handtverk, som drifves mot all styrelse, och emot allt hvad en styrelse gör; men som i ögonblicket skulle upphöra, om deras egen ställning förändrades. Hela detta slag af motsägelse visar sig således icke stödd på ideella grundsatser, utan är endast materiell. Den kan vid sina tillfällen komma att slå in med den grundsatsmessiga oppositionen; men detta sker då blott af en händelse. Vanligen utbreder den sig i det tomaste radoteri, hvarpå intet bättre bevis gifves än Minervas eget språk i representationsfrågan, der hon t. ex. ideligen upprepar klassvalens förträfflighet och uteslutande praktiska möjlighet, utan att framställa skäl för sina påståenden. Detta är också tydligt; ty hennes författare har inga rationella skäl: blott den materiella afsigten att skrifva till behag för några vissa klasser, af hvilka hon hoppas rationer, såsom det heter vid hästars utfodring. Det rätta slaget af opposition fäster sig endast vid sak: regeringsmaximer, åtgärder o. s. v. En sådan har den svenska liberala pressen i allmänhet alltid följt. Under Carl Johans tid hörde man vis