Aftonbladet – 2 november 1847, sida 3

en grund för bestämningen af det qvantitativa i den, uti förrberörde 88 stadgade, men till beloppet, i vissa delar, obestämda bestraffningen. Beträffande de olycksdigra följder och hotande vådor, som klaganden roat sig med att förespegla, såsom redan inträffade, eller ännu varande att befara utaf den dom, som öfver klaganden biifvit af underrätt och hofrätt fälld, såsom att Grundlagen blifvit trampad under fötterna: jury-inrättningens eller den medborgerliga domaremaktens dyrbaraste prerogativ usurperadt: tryckfriheten och den offentliga granskningen hotade, på det vådligaste sätt, och hela folkets rätt sålunda våldförd, just i klagardens person; så låter detta visst både svassande och förskräckligt; men klaganden torde likväl finnas hafva i dessa sina förespeglingar gjort några högst väsendtliga misstag, först och främst i uppskattandet af sin egen lilla perscnlighets betydelse och värde, i den meninvg han velat sig sjelf framhålla; samt vidare i det att ban alldeles förgätit den oomkullkasteliga grundsanningen, att den lagbundna tryckfriheten och den sansade fria yttranderätten städse funnit och finna sitt säkraste värn och stöd, just derutinnan, att nidskriftställare och äreskändare blifva, utan all skonsamhet, lagda under lagens allvarliga tuktan; hvartill kommer nödvändigheten af att, i dylika fall som detta, lagen träder straffande emellan smädsren och den smädade, till förebyggande af den sjelfhämnd, som eljest kanske ville söka göra sig gällande, och hvars utkräfvande klaganden, efter den bittra erfarenhet han personligen doraf rönt, säkerligen undanbeder sig alt se förnyadt, helst vid sådan laglös bestraffning föga afseende göres på måttet och formaliteter. Stutligen kan jag icke underlåta, att i underdånighet fästa Eders Kongl. Maj:ts höga uppmärksamhet på det missfirmeliga och så väl för de domstolsledamöter, hvilka i kämnersrätten och Kongl. bofrätten uti domsluten tagit del, som ock för sjelfva nämnden, den der öfver de åtalade smädeskrifterna sig utlåtit, kränkande skrifsätt, som klaganden hela besvärsskriften igenom sig så oförsynt tillåtit, och härå, såsom exempel, följande utdrag må anföras. Sigan 2 i besvärsskriften: att Kongl. hofrätten gillat det af kämnersrätten antagna, i allo olagliga rättegångssättet och stadfästat olaglig dom; att kämnersrätten tillvällat sig myndigheten att fälla, samt att klaganden olagligen blifvit beröfvad sin frihet; sidan 4: att kämnersrätten har på det mest uppenbara och Jaglösa sätt trampat 5 4 mom. Tryckfrihets-förordningen under fötternan; sidan 5: att juryn på en olagligt framställd fråga gifvil olagligt svar, samt att endast hat och en brinnande trängtan, att riktigt knäcka den anklagade synes hafva kunnat diktera den dom, wätten egenmäktigt salte sig att fälla, o. s. v.: sidan 6: att Kongl. hofrätten, med okunnighet om Tryckfrihets-förordningens föreskrifter, hastat att godkänna kämnersrättens usurpation af juryns domsrätt; sidan 7: att klaganden, genom besvären, söker upphäfvandet af en all rättvisa och billighet hånande dom; sidan 9: att rättegångsformerna blifvit våldörda och att kämnersrätten jemte hofrätten laglöst förfarit; samt ändteligen, sidan 10: att domstolen, med konfusion, tillämpat lagrummen,, som för domslutet citerats, och hvilket måste rättas, i fall lag och rätt skola komma äfven svaranden till godo och icke en blind förföljelseanda få otygladt rasan. Och dessa skändliga smädelser vågar den förut brottslige klaganden hejdlöst utösa inför Eders Kongl. Maj:ts thron, i samma ögonblick, som han nästan pockande söker uppbäfvandet af, eller åtminstone mildring uti en öfver honom, enligt min underdåniga åsigt, högst rättvisligen fälld dom; hvars nådiga fastställande jag ock förtby underdånigst vågar påyrka, så vida icke Eders Kongl. Maj:t, i anledning af det här ofvan i underdånighet anmärkta smädeliga skrifsättet, skulle nådigst pröfva skäligt, att det klaganden redan ådömda ansvaret än ytterligare skärpa. Med djupaste vördnad, nit och trohet framhärdar Stormäktigste Allernådigste Konung! Eders Kongl. Maj:ts underdånigste och tropligtigste undersåte , 4. M. Lindborg. Stockholm d. 48 Okt. 41847.