Aftonbladet – 2 november 1847, sida 3

AVIJATIMv, Sf KEMER BMAMMIDBSIS AMVISRil, SPAM 5IPARR sida föranledda, lika underdåniga förklaring. Klaganden har skiljt sina besvärspunkter i 2:ne hufvudafdelningar, den ena angående formenp, eller af domstolarne, enligt klagandens förmenande, begånget fel i sjelfva rättegången; och den andra. rörande sjelfva saken, eller tillämpningen af straffbestämmelserna. I afseende på den förra af dessa, gäller klandret uppställningen af den fråga, som af Stockholms kämnersrätt blifvit den i målet utsedda juryn till besvarande förelaggd, hvilken uppställning klaganden förmenar stå i strid med tryckfrihetsförordningens föreskrifter, derföre, att frågan upptoge endast det moment af nämnde förordning, hvilket jag emot klaganden åberopat, men icke de rum i allmänna lagen, efter hvilka jag yrkat, att straffbestämmelsen skulle tillämpas, i händelse juryn med Ja besvarace frågan om skriftens brottsliga syftning. Utan att vilja följa besvärsförfattaren, vare sig i dess lika enfaldiga och falska, som öfverflödande pathetiska deduktioner för ådagaläggandet af det orimliga: att pröfva är detsamma som döman, eller i dess totalt misslyckade barnslighetsförsök, att uppträda såsom tolkare och förklarare af lagarne, för att utur desamma draga hjelplösa stöd för sin favoritid, att i tryckfrihetsmål juryn bör vara allt, domstolen intet; torde dock ett, på sunda förnuftsreglor och slutledningar jemte tryckfrihetsförordningens klara och oförtydbara föreskrifter, grundadt motstycke till besvärsförfattarens åsigter förtjena att framställas. Tryckfrihetsförordningens 5 och mom. 4:a stadgar, att lagligheten af åtalade tryckta skrifters innehåll alltid skall pröfvas af en jury. Ordalydelsen i detta stadgande är så väl vald, att någon tvekan om rätta ordaförståndet deraf icke är möjlig. Juryn har att på den subjektiva öfvertygelsens väg pröfva och yttra sig deröfver, huruvida den åtalade skriftens utpekade innehåll kan och bör anses stå i strid eller öfverensstämmelse med de grundsatser, som tryckfrihetslagstiftarne antagit såsom normalreglor för en loflig och lofvärd fri yttranderätt; men med straffbestämmelsen och dess gradationer, i fall nämndens dom öfver beskaffenbeten af den åtalade skriftens innehåll utfaller ogillande mot densamma, bar denna nömnd sig icke att befatta. Derföre hafva också tryckfrihetslegstiftarne, uti förordningens ofvan citerade 5 och dess 4:de moment, inskränkt juryns utslag till de enstafvige orden Ja eller Nej, samt derjemte, enligt det i i nästförutgående 3:dje momentet intagne edsformuläret, betagit jurymännen, så vidt möjligt varit, till och med rättigheten att, på det enskilda förtroendets väg, yppa ens motiverna för det korta domslutet; då deremot den offentliga domaremaktens utslag och domar skola, bland annat, ovilkorligen upptaga de hufvudskäl och den lag, hvarå slutet grundas. Väl finnas uti tryckfrihetsförordningen på flera ställen ansvarsoch straffbestämmelser utsatte, i de fall nemligen, der tillfälle icke erbjudit sig, att kunn8 till allmänna lagen hänvisa; men desse straffbestämmelser stå der icke till någon ledning för juryns omdöme, utan till rättesnöre för den offentliga domaremakten, vid dess åliggande att besluta om och afgöra ansvarstillämpningen. Juryn är vid tryckfrihetsåtal detsamma som bevisning uti andra rättegångsmål; men lika litet, som ett vittne eger att orda angående det ansvar, som den tilltalade drabba bör, lika litet ock juryn, som icke ens i de fall, der, såsom i 42:te och 13:de momexrterne af 3 G i tryckfrihetsförordningen, straffbestämmelserne äro ovilkorligt stadgade, får i ringaste måtto yttra sig rörande tillämpningen af det utsatte svårare eller lindrigare ansvaret. För den skull, och då tryckfrihetslagstiftarne sålunda i allo skiljt jurymännen från allt bestyr med ansvarstillämpningen, samt endast ålaggt dem yttra sig, om den åtalade skriftens innehåll bör anses lagenligt eller icke; så följer ock deraf klart, att den af domstolen juryn föreläggande frågan ingalunda behöfver eller bör hänvisa mer än till det rum i tryckfrihetsförordningen, som emot den åtalade skriften blifvit af åklagaren åberopadt, heldst ansvarsstadganderne i allmänna lagen, der sådane i tryckfrihetsmål behöfva tillitas, icke i ringaste mån tillhöra juryns ompröfning, men om de i frågan till juryn utsättas, väl skulle kunna någon gång leda till förvillelse och bringa jurymännen in i lagskipningens bryderi, från hvilka desses fridsammare åliggande är lika så skildt, som orsak är ifrån följder. Juryn qvalificerar den förra; domstolen, med ledning af lagarne, bestämmer den sednare. De enda fall då jury skulle, på sätt och vis, kunna sägas få någon inflytelse på bestämmandet af det qvantitativa i ansvaret, uppkomma då, när, såsom med tryckfrihetsåtal någon gång tillförenel egt rum, aktor framställer vilkorliga påståenden, genom åberopandet af 2:ne olika moment i tryckfrihetsförordningen, då ock juryn får sig 2:ne frågor förelaggde, samt kan frikalla den åtalade skriftens innehåll från en gröfre brottslighet, men fälla den för en lindrigare. Denna alternativa form finnes likväl icke i tryckfrihetsförordningen, vare sig föreskrifven, tillåten eller förbjuden. Men äfven i fall den skulle, i den mening här ofvan blifvit framställd, få anses öfverensstämmande med lag, så måste dock ett alternativ af beskaffenhet som det af primariekämnären, hr kanslisten Liljevalch, vid detta måls förevarande i kämnersrätten, föreslagne, alltid anses stridande mot tryckfrihetslagstiftarnes mening, enär desse åt juryn, eller nämnden, icke inrymt eller öfverlåtit ens bestimmandet af ett, inom ett och samma moment af tryckfrihetsförerdningen, vilkorligen utsatt högre eller ringar? ansvar, och således, än mindre gifvit den någon makt öfver ett för en jury så fremmarde territorium, som tillämpningen af den allmänna lagens stadganden, hvilken domaremakten utes!utande tillkomma bör. För den skull är också i 4:de momentet af 5 tryckfrihetsförordningen föreskrifvet, att domarens till nämnden framställande fråga skall hafva denna ordalydelse: Ar skriften brottslig efter det (icke de) lagens rum åklagaren åberopat? Således för hvarje fråga blott ett lagrum och detta Tryckfrihetslagens. Skulle likväl, oaktadt hvad här redan är anfördt, tvifvel ändock återstå om begränsningen af juryns tillgöranden samt om de domaremakten tillhörande åligganden i tryckfrihetsmål, så afgöres förhållandet ännu bestämdare och närmare genom stadganderne i öte och 7:de momenterne ö i Tryckfrihetsförordningen, som innehålla, det förra: ,att domstolen, efter inhemtad underrättelse om nämndens åtgärd, ofördröjligen skall för parterne afkunna utslag med tillägg antingen af den bestrafjning, hvartil den brotltslige sig skyldig gjort, eller af den upprättelse, hvartill den oskyldigt anklagade kan berättigad anses, samt det sednare: Sedan nämndens utlåtande således blifvit inhemtadt, pröftve noch afgöre domaren saken och underställe sitt utslag hofrättens pröfningn. Orden med tillägg af c., i förra citatet, samt pröfve och afgöre Domaren c. i det sednare, ådagalägga ju påtagligen, att ansvarstillämpningen tillhörer ensamt domaren, och att nämnden således dervid icke har det ringaste att skaffa; i hvilken