Aftonbladet – 2 november 1847, sida 2

KUNGLIGA TEATERN. Fru Bocks recett, som först bade varit annonserad en vecka tidigare, egde rum i går afton. Denna förtjenstfulla skådespelerska, som så många år varit en af de nyttigaste för scenen, som alltid till publikens nöje, och ganska ofta på ett utmärkt sätt fyller sina roller, hade också den tillfredsställelsen att se dessa bemödanden erkända medelst en väl uppfylld salong, som emottog henne med ett lifligt bifall. Bland de uppförda styckena var det förnämsta Hvita Frun af Boieldieu, en operett, som alltid här varit omtyckt, och som nu blifvit återupptagen efter flera års hvila. I jemförelse med de moderna operorna förefaller väl den musikaliska kompositionen i denna pjes på sina ställen något tunn, om vi så få säga; men d-n har likväl partier af verkligt genialisk inspiration, och af en karakter, som anslår känslan. Sista akten är isynnerhet bekant sisom i flera punkter mästerlig. Hr Strandberg, som spelade Eduard Avenels roll, var väl disponerad för aftonen, och så snart detta inträffar, har hans sång äfven ett ömt och intagande uttryck, som serskildt lämpar sig utomordentligt väl för det ifrågavarande partiet. Mamsell Ebeling, såsom miss Anna eller Hvita Frun, gaf äfven sina sångnumror ganska väl; hennes röst har en friskhet, klang och böjlighet, som alltid intaga till hennes fördel. Vid första inträdet syntes hon nog starkt upprörd, mera än som tycktes höra till pjesen, vi vela ej af hvad anledning, men återvann snart säkerhet och ledighet. Fiu Bock var en rar Margaretha, och dem. Fundin, hr Lundberg och hr Lars Kinmanson skämde icke bort stycket. Efter spektaklets slut inropaides fru Bock. Före Hvita Frun gafs en liten enaktspjes, kallad Dottersonen, innefattande en satir på vissa gamla personers svaghet att kela och skämma bort sina barnabarn, medan de ofta äro rätt stränga mot sina egna barn. MHärpå har författaren grundat ett gladt skämt medelst inläggande af ett qui pro quo och litet kärlek. Det vidare sammanhanget torde läsaren sjelf behaga i: hemta från scenen. Denna lilla pjes gjorde mycken lycka, men hvilket mer än till bälften var de spelandes förtjenst, synnerligen br Hedins, som denna afton var i sitt rätta esse såsom en ung Vårieng (eller Vautrien: vi bedja om ursäkt för stafningssättet), hvilken såsom advokat är en oskuldens försvarare, d. v. s. sakförare för aktriser, fruar som skola skiljas från sina männer, 0. s. v. Hr Hedin har en obestridlig talang för en viss genre al det komiska, och skulle utan tvifvel kunna användas något mer än hvad pu sker i den riktningen. Fru Bock var också ett präktigt exemplar mormor af det förstnämnda slaget; hr Jolin, genom sin maskering och hållning, en riktig typ af hvad man kortast kunde kaila ett få, af så trivial natur, att det just derigenom har något karakteristiskt. Hr Sundberg var en ganska fin dotterson, som förstod att ställa sig väl in hos och lura sin grandmamma. Vi hade ock i denna pjes det nöjet attj återse fru Strandberg. Hennes krafter synas ännu e tåla vid mycket anlitande; det vore för sto: förlust om denna täcka konstnärinna genom ansträngning i förtid skulle ohjelpligt äfventyr: sin helsa; man hörde på den svaga rösten, at varsamhet i detta hänseende är nödvändig lime!lertid utförde hon i öfrigt sitt parti såson jaune premiere ganska behagligt. . I När man till det nu nämnda lägger en lite Jeanska graciös danskomposition, deri mamsel t Norberg uppträdde såsom hufvudpersonen, bi ,trädd af åtskilliga bland ballettens öfriga frun a timmerspersonal, så fiener man att åskådarn , hade ej mindre skäl än beneficetagerskan, at , vara belåtne med sin afton.