Aftonbladet – 2 november 1847, sida 2

lyste hela grannskapet, när Adeln der gaf det Kongl Huset sin lysande hyllningsfest 1844. Men de liberale skola trösta sig öfver enväldets ok, genom åtan: kan, att sedan dess har den rike egaren sjelf gåt undan, och hela hans stånd mistat sin upprätthål lande arfsrätt. Uti en annan artikel för dagen har Tider företagit sig att skarpt hålla efter Aftonblade för den der uttryckta tankan, att folket sjel måste taga representationsfrågan i sin hand me: delst associationer till rådplägning om des hufvudprirciper m. m. Tiden förnekar helt och hållet folkets rättig het härtill. Sedan det på vissa bestämda ti der åt delegerade öfverlåtit den sig tillhörand makten, har det, säger Tiden, m,ingen vidar talan i allmänna angelägenheter, och det åter står för det den enda egenskapen att vara un ndersåtare, och såsom sådane lyda den verk ställande maktens bud och delzgar, hvilka de åligger denna att vårda. Vi hafve blott ut märkt med kursif stil några af de citerade orden som läsas på andra sidan, 4:sta spalten. Dett: har, såsom läsaren ser, ett visst nära syskon tycke med den bekanta frasen: lyda, tiga oc dö, och stämmer förträffligt in med hr lands höfdingen Nermans 3f den tillförordnade rege ringen sanktionerade åsigt rörande mötet Gamleby. Sådana der små utgjutelser af upp riktighet äro verkliga konservativa perlor, son förtjena att gömmas sisom prof på hvad sox förvaras i den innersta skattkammaren. Der stora sofismen i Tidens påstående ligger uti der insinuationen, att föreningar för representations frågans behandling skulle stå i något slags stric emot lydnaden för l2g och öfverhet. Men Tiden tycks icke vilja, att ett folk skal hafva någon annan bestämmelse än att lyda Han sätter det i afseende på sjelfva rättigheter att hafva en tanka och få yttra den, en rättig: het, som folket likväl aldrig delegerat ifrån sig i samma kathegori som en viss numera sflider öfverselöjtnant von P. vid Upländningarne fö många år sedan ville hafva underofficerare. Vic ett tillfälle, då en sådan icke hade utfört er sak såsom öfverstelöjtnsnten tyckte, och ficl bannor derför, svarade han: Men, herr öfverst löjtnant! jag tänkte... Herrelv afbröt honon då öfverstelöjtnanten, en underofficer får inte tänka. När jag var underofficer vid Calmar regemente, så tänkte jag aldrig! Resonnera; icke Tiden alldeles på samma sätt, och är icke detta ett stolt sätt hos en gammal fosforist at föreställa sig ett folk, som just fosforistsekter alltid besjungit för dess urgamla frihet: — oskola slafvens band fjettra jernets land: til kamp, bröder, och så vidare.