Aftonbladet – 2 november 1847, sida 2

menniskokärlekens verksamhet, till det allmännas väl. En så vigtig omständighet hvarken borde eller kunde förbises af kommitterade, vid uppgörande af förslag till statuter; och att de icke lemnat den ur sigte hafva vi erfarit genom bekantskapen med det förslag, som af föreningen antagits till gällande staädgar. Hede deremot skyddsföreningen, tvärtemot andra länders exempel, gifvit sin verksamhet en så stor, snart sagdt obegränsad utsträckning, som föreslogs af hr Cederschiöld, samt företagit sig att söka omskapa hela fattigvårdsväsendet m. m., så är det all anledning förmoda, att man dermed, genast i dess födslostund, qväft den nya stiftelsen. Ingen praktisk man skulle kunna förmås att — med blindt förtroende till de oändligt veckra talesätter, hvarmed man förespeglade sig de mest sanguiniska förhoppningar — låta inleda sig uti ett företag, som, efter all venlig slutkonst, måste stranda vid det första försöket. På hvad sätt ville man väl genomdrifva förslaget: att öfverflytta hela landets fattigvård, med arbetsinrättningar, försörjningsoch fatlighus m. m. uti skyddsföreningens händer? Och hvarifrån ville man väl hemta krafter att rätt utföra detta jätteverk, om det verkligen, mot all sannolikhet, lyckades för skyddsföreningen att vinna disposition öfver fonderna, för detta ändamål? En sådan dispositionsrätt, mot skyldighet att besörja kommunernas fattigvård, har redan för vid pass 20 år sedan blifvit vägrad stadens styrelse, som, genom öfverståthållaren, sökt öfvertyga territorialförsamlingarnes kommunalnämnder om nyttan af en för hela hufvudstaden gemensam fattigvård, och tvenne decennier hafva förflutit, utan att denna plan af nämnde autoritet kunnat genomdrifvas. Hvad sannolikhet förefinnes väl, att skyddsföreningen skulle lyckas bättre? Men om den lyckades, her man då besinnat hvilket oerhördt ansvar härmed lades på en enskild stiftelse, och som måste drabba dem, hvilka medverkat till detta vådliga steg, i händelse föreningen icke vore vuxen planens realiserande, utan stadnade på halfva vägen, lemnande hela landet till skådeplats för den förvirring och de olyckor, som nödvändigt skulle blifva en följd deraf, att en så vigtig gren af dess administrativa angelägenbeter, som fattigvården, rubbades i sin gång. Det bade derföre varit ingenting mindre än välbetänkt handladt af skyddsföreningen, att framlägga en så beskaffad plan för allmänheten; ty, så vidt man vill påräkna understöd af det allmänna tänkesättet — som, i parenthes sagdt, måste utgöra häfstången och regulatorn för hvarje allmännyttigt företag af så stora dimensioner som detta — är första vilkoret att man noggrannt tager sig till vara att lägga illusionen till grund för hoppet om framgång. Man må i fantasien sväfva huru högt man vill, men rär det gäller att bringa till verkställighet en vacker ide, så duger det, under inga vilkor, att försmå ett säkert fotfäste på rent praktisk botten. Detta har skyddsföreningen tagit i noga öfvervägande och dess hopp om framgång i sin åsyftade verksamhet stöder sig på exemplet af åtskilliga, efter samma grunder och med samma syfte organiserade, stiftelser i andra länder, och hvilkas ofta dyrt nog köpta erfarenhet är för o:s en mogen skörd att inberga, der vi icke hafva att berömma oss af såningsarbetet. Detta räsonnemang synes oss innefatta en så epkel sanning och vara så fullkomligt bindande, alt vi hafva svårt att fatta anledningen dertill, att hr Cederschiöld fortfarande öfverlemnat sig åt den handgripliga illusion, som ligger till Igrund för hans förslag, oaktadt flera så graverande armärkningar deremot blifvit framställda Ivid dess första framläggande i skyddsföreninIgens sammankomst. Den plan han icke ansett sig böra frångå är, äfven om mean blott fäster partielt bänseende till de delar deraf, som äro verkställbara, så vigtomfattande, att dess utföIrande skulle erfordra decennier, blott till de Mförberedande åtgärderna; och sjelfva staten, med -Ide jemförelsevis stora resurser densamma äger latt disponera, som naturligtvis icke kunde komma skyddsföreningen osftortade till godö, skulle dock sannolikt stöta på så allvarsamma hinder, Jatt ombildningen biefve ingenting mindre än Mätt, hvarmed vi derföre ingalunda vilja hafva Isagdt, att det ej åligger staten (icke en privatförening) att med alla krsfter arbeta på lösningen af detta svåra problem. Men då de förberedande åtgärderna kräfde en så rund2lig tid, blefve ju skyddsföreningens egentliga verksamslhet ställd på framtiden, eburu det just är daflgens behof, som framkallat densamma. Erkännes nu dett2, så inser en hvar, att skyddsföreningen, då den förkastade hr Cederschiölds -I förslag, endast uppfyllde en oeftergiflig pligt rjemot samhället. Granskar mean åter hr C:s förslag i detalj, så a gifver det anledning till så många och vigtiga Janmärkningar, att utrymmet i en tidning ej kan 4 S v I medgifva en fullständigt genomförd kritik, som otvifvelaktigt skulle växa till en bok. Vi vilja , derföre blott i möjligaste korthet granska nåslgra af de bestämmelser i förslaget, som synas n loss vara särdeles egnade att bidraga till planens n lopraktiskhet. -I Hvarje medlem sf samhället, från regenten -)till dagakarlen, skulle vara berättigad att såsom sledamot ingå i föreningen, hvarifrån följaktligen r lingen samhällsklass, ingen ålder och intet kön t skulle vara uteslutne. Sjelfva den frigifne fånngen skulle, efter utståndet straff, ingå såsora sti medlem af detta samfund. g. Härvid få vi i första rummet erinra, att förf. a förut klandrat Skyddsföreningens syfte att vilja fbereda frigifne fångar tjenst eller arbetstillfälle aloch kamratskap med oförvitliga tjenstebjon f-Ihvilkas rättskänsla, enligt förf:s tanke, skulle ilpå det ömtiligaste såras och deras ovilja väcar Ikas mot ett sådant beblandande med f. d. tjufvar in loch andra brottslingar, eller ock deras hederse.könsla förslappas, så att Skyddsföreringens åtrloärder komma att underegräfva deras moralitet.