Aftonbladet – 1 november 1847, sida 3

(Insändt.) ETT LITET BIDRAG TILL REPRESENTATIONS. FRÅGAN. Då det ovedersägligen tillhör hvarje rättskaffens medborgare att, i mån af sin förmåga, söka belysa hvarje fråga, som för samhällets utveckling och förädling är utaf någon vigt, och hvaribland visserligen representationssättets omskapning på solidare och rättsenligare grunder, för närvarande är den förnämsta, så vågar Ins., hvilken visst icke tilltror sig förmågan att bedöma de rätta egenskaperna eller användbarheten af de många förslag, som i detta ämne blifvit gjorda, endast välment framställa några tankar, hvilka, i anledning af de många stridsskrifterna i denna vigtiga fråga, hos honom, och säkerligen hos flera andra patrioter, gjort sig gällande, och hvilka, synnerligast genom några sednare till. dragelser, vunnit ökad styrka. Man synes vara temligen öfverens derom, att nationen eger obestridlig rättighet att, så allmänt som möjligt, göra sina åsigter gällande uti statens allmänna angelägenheter. såsom utgörande summan af alla medborgares enskilda intressen, och att således allmän valrätt bör föredragas för partitl. Ref. vågar icke ingå uti närmare afgörande om det lämpligaste sättet för beredandet af sådana allmänna val, utan inskränker sig således blott till framställandet af sjelfva principen. Om denna åter gillas, så torde man äfven öfverensstämma deruti, att en representant för nationen, han må sedan väljas genom hvilket system som heldst, eger en både po!i(fisk och moralisk pligt att antingen afsäga sig sin represontationsrätt, cller ock uppfylla den i enlighet med foster!andets sanna fördelar, och således utan alla biafsigter på några korporationseller ståndsintressen. Om detta icke kan bestridas, så tycks det, att inga klasseller ståndsval, åtminstone icke direkte, kunna leda till någon nytta för samhället, såsom oskiljaktiga från en korperationsanda, hvilken å nationaleller samhällsandan alltid måste inverka rderfiigt. Om det icke synes alltför strängt, så vågar ins. tro, att med närvarande representationssätt det blifver omöjligt att förebygga, deticke, vid valet af riksdagsmän, hvarje stånd uteslutande söker göra gällande möj igheten att upprätthålla vissa enskilda ståndsintressen, som med fosterlandets sanna ira och fördelar icke äro förenliga, och att om man föreställer sig, att de närvarande riksstånden erhöllo eller antogo något valspråk eller någon devis på den fana de svurit, hvilken, uti få ord, kunde beteckna det oafvisliga syftemålet för deras verksamhet, så kan man i det närmaste påstå, att höglofl. Ridderskapets och adelns valspråk är och blifver: Bördsaristokratiens upprätthållande på hvad vilcor som heldst; Presteståndets: Kyrkans och skoans bibehållande under prelaturens närvarande örmyndarevård. Borgareståndets: Mononolier och ullagstifming uti ståndets enskilda intresse, och sondeståndets : ensidig lagstiftning rörande bräninsbränningen. Om man nu uppsummerar dessa särskilda stånds-) ntressen, så skall man komma till det öfyerraskande esultat, att ett realiserande deraf, uti den vidd som l: bestridligen af kämparne derför åsyftas, är det felbaraste medlet att undergräfva statens bestånd, enom afskärandet af samhällets förnämsta pulsådror: : om lemna en fri utveckling åt alla dess intellekj ella, materiella och moraliska förmögenheter. Man !I all säkerligen fordra några bestämdare bevis på i essa satser, men ins. anser dem sannerligen för så c