Aftonbladet – 1 november 1847, sida 2

väcka en aning om larers själ. Med detta uttryck, med detia leende hade gubben slutligen inslumrat och Elisabeth eclo sakta ihop boken samt lutade sig tillbakai sto len för att söka, äfven hon; några ögonblicks hvila. Hastigt hörde hon ett qväfdt utrop från den sjuke, och sprang upp: Barn, sade kan med ansträngning och räckte henne sin band, j:g tror... kanske lider det, förr än vi anade . .. bröstkrampon återkommer... jag känner det blir våldsammare än vanligt . .. Elisebeth ... min dotter... O, min Gud! utropade hon ångestfullt, och Albrecht, som ej ännu är här med doktorn! Oakel!... kan jag ingenting göra för alt lindra dessa gräsliga plågor ? Nei, nej, nej... lemna mig blott icke... du vet jag tycker allt är förgäfves . .. och ingen jordisk läkare bjelper mig mer... men Albrecht ... jag hade dock velat se och tala till honom än en gång ... Ja... ock, dö ej, dö ej dessförinnan!, bad Elisabetb, med stigande förtv:flan. O! han måsto lå din förlåtelse, du mås!e se hans ånger, höra hans löften innan du går bort, vår far, vår välgörarel... men du hör mig ej mer... onke!, onkel! svara din Elisabeth... säg att... att du ännu hör henues röst..x Gubben nickade med ett obeskrifligt uttryck af ömhet och deltagandei sin matta blick, men förmådde ej frambringa något redigt ord. Ehuru nästan öfverväldigad af smärta använde hon med sans och rådighet alla de medel, hvilka likaren redan hade föreskrifvit eller de sjelfva funnit vara tjenliga, men allting tycktes aflöpa lika fruktlöst. Mot morgonen inträdde visserligen, och omsider, något lugn, men krafterna voro så medtagna, att man utan svårighet kunde se det den fängslade anden vid ett nytt anall skulle lyckas att för alltid bryta sina bojor.