Aftonbladet – 30 oktober 1847, sida 2

SLVITLI, MVGLUVIA HOU då Hadgd. — Jernkontorets Annaler, andra årgångens fjerde häfte, har i dessa dagar lemnat pressen. Det innehåller berättelserna af öfvermasmästaren, direktören Starbäck, af notarien Clason (för norra öfvermasmästare-distriktet), samt af öfvermasmästaren, direktören Morell. — Såsom något ovanligt kan nämnas, att ett ungt fruntimmer, mamsell Michal, för den instundande vintern öfvertagit och ämnar förestå styrelsen af den s. k. Södra theatern, der elever och amatörer komma att uppträda. HERR SILJESTRÖM VERSUS HERR ERKE257 BISKOPEN. Sjette häftet af Tidskrift för Lärare och Uppfvustrare, innefattar särdeles värderika upfsaltser, synnerligast för utredande af de klassiska språkens studium inom elementarläroverket. Detta häfte har gjort större uppseende än något af de föregående; och det af flere goda skäl. Vi skola snart komma till en närmare framställning af dess innebåll; då äfven orsaken stall blifva tydlig, hverföre vi med flit något dröjt med denna redogörelse. I deg inskränka vi oss till anförande af sista stycket, bvilket inom publiciteten redan vunnit ryktbarhet genom en polemik, uppvuxen till följd 2f en i tidningen Tiden synlig recension af samma stycke. Det är nemligen frågan om ett yttrande, som hr erkebiskopen afgifvit i presteståndet den 29 Jan. 1845 i låroverksfrågan, och som br magister P. A. Siljeström funnit så märkligt, att han, såsom redaktör af Pedagogiska Tidskriftens 6:te häfte, lätit der införa, försedt med noter. Ena sådan kommentering var det som skribenten i Tiden farn högst förnärmande. Han ville bafva mag. Siljeström (som dock icke utgör en skolgosse, utan en man sui juris, och till och med aksdemisk docent) näpst på ett eller annat sätt, vi veta cj räti hvilket. Halten af he:a denna absurda provo kation har redan blifvit utförligt pröfvad i tvenne artiklar af hr mag. Lundbergson, och hvilka stått att låsa i Aftorblacet för d. 24 Sept. och d. 27, 28 Okt. Sjelfva det så mycket omtalade corpus delieti (br erkebiskopens ytirande, ätföljdt af hr Siljeströrms noter) införa vi nu in -xtenso, dels för att låta en opartisk allmänhet höra buru kyrkans första mean i Sverige talar i en af tidehvarfvets lifsfrågor, dels för att låta hvar och en bedöma huiuvida br Siljeströms anmärkningar förtjena kallas ens opåkallade, mycket mindre förnärmliga. Det har alltid sväfvst en viss obegriplighet öfver tidn pgen Tidens logik; och man känner sig ur stånd att fatta hvad dess recensent här sett för ondt, med mindre man får förutsätta, att han finner det förgripliga i sjeifva den omständigheten, att med sundt förnuft ens våga nalkas hr erkebiskopen. Vi för vår del tycka likväl, att i en sådan slags Tidrecensentens insinuation, den må vara mer eller mindre sflågsen, ligger just den största förgripelsen emot svenska kyrkans primas, emedan denne sjelf derigenom sättes i en alldeles icke älskvärd dager. För att afbjelpa det obehagliga inirycket, skulle ingenting vara angenemare och bättre, än om hr erkebiskopen med några rader uppträdde och sjelf öppet förklarade, att han ogillar det tvetydiga nit, hvarmed Tidförfattaren gatt till våga, i ändamål att kasta ett dunkel omkring honom; samt att han, såsom menniska, med aktning och värdigt nöje emottagsnde hvarje förnuft:g anmärkning emot sig, är fallen att :bemöta den med godt genmäle, derest han kan, eller i motsatt fall gilla anmärkningens riktighet. Att på detta sätt nedlåta sig, eller, måhända bättre taladt, upprätta sig, har icke förr vart oizöjligt för Svea rikes erkebiskopar, hvarpå vi skulie kunna anföra atskilliga vackra, till och med rörsnde exempel, ch hvilka alltid för dem haft till följd att ater vinna en mer eller mindre förlorad kärlek 1 det allmänna. Tills vidare, och um detta icke sker, finner man sig .oundvikligen hänvisad till det enda återstående, att nemligen om Tidens besynnerliga recensionsutflygt mot hr Siljeström, j-mte bifogade näpstförslag, och hela denna affärs sammanhang med hr erkebiskopen sjelf, tanka hvad man kan. Hr Siljeström har, innan han meddelar kr serkebiskopens yttrande, följande ingress, egnad att förtyaliga ämnets vigt: Ett nytt riksmötes snara instundande gifver oss inledning att kasta en blick tillbaka på den sednast örsamlade representationens behandling af skolfråsan. Att vi dervid företrädesvis fästa oss vid disussionen inom högvördiga presteståndet, kommer af lere lätt insedda orsaker — samma orsaker, hvilkas igt föranledt till dessa förhandlingars publicerande form af en särskilt brochur. Mången torde med käl hafva väntat att företrädesvis inom prestestånlet få se den ifrågavarande saken behandlad med srundlighet och sakkännedom, och inom ståndet jelft synes man till och med, genom ett högt utaladt odi profanum vulgus et arceo, hafva velat öra läroverksfrågan till en privilegiifråga för prestetåndet. Vi skola nedanföre se, huruvida ett sådant yrkande blifvit rättfärdigadt genom sjelfva diskusionens beskaffenhet: i förbigående vilja vi blott annärka, att man kan vara en förträfllig prest eller ;n utmärkt lärd, utan att derför särdeles mycket örstå sig på pedagogik och elementarundervisning, om är en vetenskap och en konst för sig. Och om ifven pluraliteten af presteståndets ledamöter någon sång verkligen tjenstgjort såsom skollärare, så kan jet likväl vara problematiskt, huruvida sådant varit An nr re VV TT AR RR