Aftonbladet – 30 oktober 1847, sida 2

axel, var skickad med Thorborg från sjelfva Enkedrottninzgens högstegna hand. Öfver alltsammans flöt slutligen den brabantska slöjan i luftiga veck, och aldrig hade Öbynäs inom sina murar skådat en mera präktig gestalt. Himmel, så förtjusande och magnifik du ser ut! sade Thorborg, med en viss stolthet betraktande sitt verk; nu fattas blott handskarna, men akta dig vid pådragningen, att du ej rubbar det fina perlsnöret här uppe i kanten. Elisabeth skulle företaga den i sanning något kinkiga operationen, men bleknade då hon blef varse att båda gingo till samma hand. Hos oss har man den fördomen, att sådant betyder olyckan, sade hon; vill du gifva mig ett par af de andra., Olycka är det visst, äfven för dig, som har så många dussin att välja på, af hvilka dock inga kunna jemföras med dessa; men hur mycket större då, om den drabbat en stackars varelse, som ej eger mer än sitt enda par för det stora tillfället, och i deras ställe kanske måste nöja sig med de, ofta tarfliga nog, som vår Herre sjelf bestått hennes händer, skämtade Thorborg för att blanda bort det ledsamma intrycket. Och nu, du väna riddarebrud, nu måste du gifva dig tålamod att afbida dina borgtärnors kläd:el, innan de kunna våga att visa sig i ditt följe. Kom flickor! vi skola skynda oss som — ja, jag vet icke hvad! Snart stod äfven den tjusande gruppen, grann och blomstrande, omkring sin höga och ädla herrskarinna, som med säkra och långsamma steg, vid fadrens arm, avträdde vandringen till kapellet. I korsgången, som afskar detsamma, mötte den ståtlige brudgummen, förd af sin onkel och åtföljd af en talrik skara iglänsande, ordensbeprydda uniformer. Hvarje riddare mottog här sin dam och parvis framträdde nu hela tåget till koret. Under en pell af purpursammet, kantad medtjockaguldfransar, uttalades