Aftonbladet – 30 oktober 1847, sida 2

sorgset uttryck och en omärklig suck; bjag anar ej något godt af detta giftermål. Ack, du hjertans broder, med dina ständiga aningar! sade systern och strök smekande öfver bans panna. En smula jalusi misstycka vi frustimmer alldeles icke, och för resten vet jag väl ingenting som lofvar bli lyckligare än detta äktenskap. Saart åte:stod ej nu något mer af festens förberedelser, än brudens klädsel. I matsalen stod redan bordet dukadt och nästan dignande under tyngden af platåer och andra kostbara prydnader. Ett litet bönkapell i venstra flygeln, som endast uppläts vid utomordentliga tillfållen, var anordnadt med den utsöktaste smk, och hit hade icke allenast trädoch rosengård, utan äfven alla verldsdelarnan fått skatta hvad de egde ypperst af vällukt och skönhet. Mångskiftande blommar hängde i rika festoner från tak och väggar, lindade sig kring pelare och kronor, knöto sig ull kransar kring englarnas guldlockiga hufvuden eller upprunno glinsande och herrliga ur porlsmyckade kalkar. De hade till och med låtit inväfva sig i den finaste mossa till en lefvande matta omkring altarrunden, och syntes utom dess öfver allt trycka små glödande kinder mot det gråa, iskalla marmorgolivet. I:nedlertid smyckades den sköna bruden af Thorborgs konstesfarna händer, biträdd och und af andra tärnor. Den hvita sidenkläd sen, styf och tung af sina stela broderier i ver och perlor, satt redan liksom fastvuxen d det sma!a men fylliga lifvet, och som stjer;r tindrade briljanter ur spetsarnas dimma ring bröst och armar. Från den prydliga gu!dkronans genombrutna spetsar skiftade caÖ:r, gnistrande rubiner öfver de mörka locarna, krigg pannan sammar hållna af en enkel myrtenkrans, och bukeiten, hopfästad af en dyrbar agvaff, som smyckade brudens venstra