Aftonbladet – 30 oktober 1847, sida 2

de helgade vigselorden, välsignelsen lästes öfver de knäböjande — och Albrecht och Elisabeth voro man och hustru. I Den lilla kyrkan var öfverfylld af bröllopsgäster, samt de förnämsta af godsets under bafvande, klädda i prydliga högtidsdrägter, och :ur hvilkas trogna, redliga bjertan icke de minst Ivarma förbönerna uppstego. Detta hindrade likväl ej en och annan liten anmärkning att gifva sig luft, än öfver brudparet, än öfver gäIsternas utseende och skick. : Herre, min Storex, yttrade helt lågt en siIratlig båtsmansqvinna till sin granne, Sandhamns lotsens hustru, som för tillfället var hennes gäst, är det inte för otärribelt ynkeligt hvad Iden nådiga bruden ser bleker utiögona? Hon är ju kritinnerlig hvit som en svepduk. Jag hör af min Kjersti, som varit frökenpiga på slottet i halfannat års tid, att hon aldrig målar sig med fernbock eller konsginell, som de andra förnäma bruka göra; men nog ser det litet snyggare ut i alla de fall, att vara som din Lotta på sin hedersdag i vårasse — jag förIsäkrar att hon var röd som den raraste pion, än att stå så der omenskligt vattlagder och skyldra inför både likt och olikt — stackare, det är nu riktigt en stor syndi Jo, jo, det kan en allt sätta sig pål bifoigade den andra med öfvertygande säkerhet. Jag vill ingenting spå och ber Gud bevara min tunga för olyckligt tal, men så mycket vet jag och förstår, att inte allt blir riktigt hör med tiden, för jag skall, oss emellan, säga, att det I bådar bara ondt cch skekanöst om en blir så Ider förvandlader till: anseendet före eller unIder det man står i brudstoln. Det slog priIciss.inn med fyrbåks-Malena som gifte sig i fjol och vardt enka fjorton dar efier brölloppet — jag bå sit och sat då med, Men Herre Gudp, vågade båismansmor invända, det var just hennassesilycka det, efter