Aftonbladet – 29 oktober 1847, sida 2

S-r du, kära gossen, hviskade han med varma glädjetårar i de klara, milda ögonen, den äkta, rena qvinliga dygden förmår dock att besegra de argaste fördomar, och jag kunde väl tro, du skulle stryka segel för kärlekens flagga, när du kom så nära att du Järde igenkänna dess rätta färger. Gud göre er alltid så lycklig, som vi alla hoppas det! På gubbens amplaste förord, lemnade äfven baron Gyllenbrand med federlig ömhet och glädje sitt bifsll; och hvad bröllopet beträffade, utsattes det till följande böst, men skulle — så lydde äfven fadrens vilja — komma att firas på Öbynäs, då amiralen helst önskade det, och en resa till Finland hade blifvit dem för mycket besvärlig. Elisabeth hade varit alltför grannlava att påyrka något, sam hon genast fann vara stridande emot deras önskan, eller att låta dem märka det för benne så påkostande deruti, synnerligen som baronen lovat infinna sig till den för dem alla betydelsefulla högtiden. Allting var således godt och väl — Elisabeih der lyckligaste lästmö, Albrecht den ömmaste, uppmärksammaste älskare, som någon kunde se. Tiden ilade också undan med ljungeldsfart, och vi befisna oss redan — med läsarens gunstbenägna tillåtelse — vid den ominösa dagen före bröllopet,. Hvem af mina läsarinnor har ej någon gång — om icke just som handlande, åtminstone som åskådande person — varit med om all den brådska, förvirring, glädje och rörelse, som är rådande vid ett dylikt tillfälle, adtifrån de nedersta regionerna, det vill säga kök, handkamrar och visthus, intill de öfversta: brudgemaken och jungfruburen? Som vi hvarken lära få smaka på de gigantiska å la dauberna, de pelarresta krokanerna, eller de både hemvuxna och utländska, både friska och inlagda frukter och bär af alla möjliga slag, som höja sig och dofta ur skålar och korgar, på brickor och fat, af skimrande kristaller, silfver eller guld, — så lemna vi allt detta i sitt värde, och smyga oss i stället uppför trapporna till det l:lla kabinetltet, der vi förr varit vana alt finna vår hieltinna.