Aftonbladet – 29 oktober 1847, sida 2

gubben, som förgudar diz nästan lika mycket som jag sjelf, i fall det vore möjligt. Jag vil: äfven bekänna mitt lättsinne sedan jag h:tkom — han skall i glädjen förlåta mig allt och medla hos tant, som säkert ej eller skall vägra sin tillgift åt den stackars svaga och vilseförda Annette, hvars framtid bon då annorstädes betryggar ... Akta dig väl för något sådant,, invände Elisabeth; det vore blott att åstadkomma mera ondt. Du sade ju, tillade hon, under det en mörk rodnad betäckte hennes panna och kinder, hals och bröst, att hon åtminstone ej i flera hänseenden vore olycklig, och tant skulle aldrig upphöra att sörja öfver eller sakna den, som hon så fästat och vant sig vid. Hvad mig sjelf beträffår, kan jag ej bättre löna din uppriktighet, än med fullt förtroende till dina ord. Låt derföre tant behålla sin Annette med samma känslor som förr, och 0Ss aldrig mer vidröra detta ämne. — Jag hoppas att den unga flickan skall genom en uppriktig ånger förtjena sin beskyddarinnas fortfarande godhet. Måtte Gud straffa och fördöma mig som den störste usling, både för tid och evighet,, utropade Albrecht, om jag någonsin bedrager dig eller glömmer ditt ädelmod! För mig må hon gerna finnas hvar som helst — men hvad var det annars som du nyss ville säga? : Blott det, svarade Elisabetb, att jag önskar, det vår förening ej må ifrågasättas förrän mitt sorgeår är till ända, och att Jag gerna skulle se den fullbordad i mitt fädernehem. Alla dina önskningar, mitt lifs, min själ herrskarinna, äro lagar för din slafp, svarade den förtjuste majorn med spanskt galanteri, och betäckte sin älskarinnas vackra händer med tu: sen eldiga kyssar — men här vilja vi lemns de älskande i fred och ro, att vidare utgjut: sina känslor och uppgöra sina planer, ty hven eger icke vid dylika tillfällen ett outtömligt för råd af de förra, och ett oemotståndligt beg till det sednare? : I De gamles, isynnerhet amiralens fröjd och belåtenhet vid den hugneliga pyhetens emotta gande var både rörande och innerlig.