Aftonbladet – 29 oktober 1847, sida 2

busliga olyckor du bevittnat hafva troligen till: en stor del bärledt sig derifråp. Om hvar och en pröfvade sig bättre. .. Och vägde och minuterade ut sina känslor, som fröken Gyllenbrand — afbröt han ånyo med bitterhet — och hade den lyckan att ega samma lif och passioner, som fasanen der uppe i taket, då begick man visserligen aldrig någon dårskap eller behölde frukta att misstaga sig; men ty värr äro ej alla begåfvade med denna högre grad af fullkomlighet. Jag bör ej längre besvära med min närvaro, och har äran afligga en ödmjuk tacksägelse för angenämt sallskap., . . Albrecht! din häftighet gör dig obilligare än jag förtjenar, utbrast Elisabetb, som nu gaf helt och bållet vika för sitt hjerta, och hvilken orsak min tvekan ägde — kallsinnighet var det åtminstone icke.n Hvad borde, hvad bör jag då tron, frågade han dröjande, om du ej kan förlåta mig ungdomsförvillelser, hvilka jag hvarken sökt bemantla eller förringa, eller om du ej vill lita på min ånger, på mina föresatser ... vAtt jag älskar dig tillräckligt för att likväl göra allt dettan, svarade hon, soch må Gud förlåta om jag genom en oförsigtig bekännelse störtar oss båda i olycka j Tala ej om olycka, min ädla, förtjusande, älskade flicka, då du skänker mig himlens salighet! utropade Albrecht med ett utseende, Isom vittnade om sanningen af hans ord. 40, låt mig höra ännu en gång, låt mig se, lit mig tro, att du vill, att du kan, att du skall skänka mig din kärlek och dela mitt ödeln ) Ja, jag vill och jag lofvar dig dets, svarade I Elisabetb, för första gången tryckt intill hans I bjerta, ty jag vet intet hinder som kan lägga sig emellan oss, men ... ,Du behöfver ej uttala det, afbröt han hastigt, :ag skall förekomma dig, ty det är äfven Imin högsta önskan att aflägsna allt som på minIsta sätt kunde inverka störande eller obehagligt på vårt förhållande. Annette skall bort. ReIdan i afton vill jag tala vid onkel; jag skan ej fort nog meddela min lycka åt den hederlige